Texten som nödvändig spegling

Det börjar med några ögonkast och ett hej på Konsum. Så trivialt börjar det faktiskt. Kanske med en tanke också. Och en första trevande beröring. Och någon som inte drar sig undan. Någon som svarar i stället. Det handlar aldrig om ett engångsligg, aldrig om ett vänsterprassel som håller sig innanför ramarna. Han har så mycket kärlek i sig. Det är inte sexet han vill åt, inte bara, det är kärleken. Han älskar sin fru också. Älskar deras liv, älskar deras familj, älskar deras hus och semestrar. Det är inte det. Han rinner bara över.

Det är inte första gången. Han är en briljant lögnare. Det är inte ens svårt, det liksom sitter i kroppen att täcka igen alla spår. Raderade sms, tvättade lakan, trovärdiga jobbresor. Karolina är hans fru, och han har ingen tanke på att lämna henne. Tvärtom, han vill befrukta henne igen. Pia är hans älskarinna. Han har ingen tanke på att lämna henne heller. Tvärtom, han vill ha ett barn med henne också. Det har nästan gift sig, till och med. Trots att de redan är gifta på var sitt håll. De har inga ringar, så klart. Men en ceremoni på en klipphäll i Roslagen och bröllopsnatt med vita spetsar och ännu vitare tårta. Det var underbart. Riktigt jävla fantastiskt.

Det tar över två år innan han berättar. Inte för sin fru, alltså. För henne har han ingen som helst lust att berätta. Men för sin bästa vän och tidigare älskarinna. De är samma sort. Kan bära en lögn om det krävs. Kan tiga som uråldriga murar, och protestera och bekräfta på samma gång.

Eller kan hon det? Berättarjaget i Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott är inte lika förtrogen som Niklas, mannen, bokens du, inbillar sig. Det är sant att de är lika. Det är sant att de behärskar lögnen båda två. Men någonstans blir det bara för mycket.

Tvåsamheten har det aldrig lätt i Åsa Ericsdotters fiktion. Kärleken är alltid en molotovcocktail som exploderar och återskapas som en inverterad fågel Fenix, bara för att explodera igen. Det spelar ingen roll om den är het eller iskall. Bägge variationerna är sin egen katastrof. Tresamheten likaså. Och ensamheten är inte särskilt mycket lättare. Var man än befinner sig så finns det ett system av krav och förväntningar (vanligen en heteronorm) som man ska underordnas. Och underordning är något som skaver.

Ända sedan den hyllade debuten med Oskyld 1999 har Åsa Ericsdotters prosalyrik såväl som mer renodlade prosa följt ett kvinnligt berättarjag i en utveckling mot något som ska föreställa vuxenhet, via ett antal relationer och situationer som alla kan infogas under den stora berättelsen om kärlek eller drömmen om kärlek. Det stora narrativet klingar falskt, förstås. Åsa Ericsdotters karaktärer har oftast pendlat mellan en omogenhet i sitt ytliga handlande och en djupare, språksäker visdom i sitt sätt att redogöra för det som blev kvar efter drömmens ruinering. I Äktenskapsbrott har karaktärerna hunnit fram till trettiostrecket, till giftermål och småbarnsår. Men på det stora hela är det inte så mycket som har förändrats. Passion, smärta, frustration, kärlek, svek, späkning, självhat, sprickbildning och storslagen patetik.

Åsa Ericsdotter rör sig på ett väl inarbetat fält, och arbetar konsekvent vidare på sina tidigare böcker. Men det finns förstås en distans mellan Oskyld och Äktenskapsbrott. Inte minst tretton år och (imponerande) sju böcker. Det bär emot att tjata om Åsa Ericsdotters ålder, men det är svårt att undvika då det handlar om en skribent som gjorde hyllad debut innan hon knappt blivit myndig. Och det är ofrånkomligt att konstatera att hon vid 31 har hunnit bli en erfaren författare. Äktenskapsbrott är mognare än Ericsdotters tidigare böcker. Språket är mer behärskat och mindre benäget att ta ett metaforiskt kliv för mycket, och då har hon ändå alltid framstått som relativt säker i sin språkbehandling, i synnerhet i relation till sina passionerade ämnen. Äktenskapsbrott imponerar genom att slå an en känsla av ångest, som sedan bibehålls genom hela romanen som ett vagt men klart påtagligt tinnitus.

Och precis som tidigare handlar Åsa Ericsdotters text om skrivandet. Inte lika bokstavligt som i den förra romanen, visserligen, men allt Ericsdotter gett ut tidigare har lyft fram texten som en projektionsyta, som en nödvändig spegling, som en plats – kanske den enda – där det går att komma så nära att man faktiskt får något som liknar distans. Den lätt strömförande ståltråd som Äktenskapsbrott lindar kring sin läsare behöver, ja till och med kräver, sin litterära form.