Tiden slår till utan nåd

Tiden som en huligan? Översättaren Eva Johansson bör ha ställts inför en del bryderier när hon skulle översätta titeln A visit from the goon squad till svenska.

En ”goon” kan vara en livvakt, ofta av det stökigare och mer okontrollerbara slag som maffiabossar omger sig med. I grupp kallas de ofta ”goon squad”, ett gäng lejda bråkmakare som hyrs in med syfte att orsaka trubbel, gärna i formen som våldsbejakande strejkbrytare.

I Jennifer Egans bok är det själva tiden som är en obarmhärtig ”goon”, yttrat av den före detta och numera fetlagda och nerdekade rockstjärnan Bosco som vill ut på comebackturné, en turné där han bokstavligt talat tänker spela sig till döds på scenen för att få de forna fansens uppmärksamhet en sista gång. ”Tiden är en huligan, eller hur?” säger han resignerat i den svenska översättningen efter att ha presenterat planen för sin chockade pr-agent. Tiden som en bråkig jävel – obeveklig, skoningslös men framför allt oberäknelig och redo att brisera när du minst anar det, som en övertänd huligan. I originalet står det dock ”Time’s a goon, right?”, vilket mer torde syfta till att tiden alltid fortsätter att gå, den är en strejkbrytare som håller fabriken i gång hur gärna vi som deltar än vill kunna stanna i ett fruset ögonblick.

Flera gånger kommer jag att tänka på Latin Kings under läsningen, ”kompisar från förr, vissa lyckas andra dör”, som Dogge Doggelito uttryckte det i början av deras karriär. Det melankoliska konstaterandet passar väl in på Huliganerna kommer på besök. Bokens tretton texter är en mosaik där människorna är trådade till varandra genom olika konstellationer – ibland är tråcklade kanske ett bättre ord – de går in och ut ur varandras liv genom decennierna, ibland omedvetna om hur de snuddat vid varandra tidigare eller hur de kommer att springa på varandra längre fram. Vissa kommer att lyckas, andra att dö, och av somliga blir det mest ingenting.

I fokus, i den mån det ens går att tala om ett sådant, står Bennie och Sasha, i mitten av bokens tidsrymd en skivbolagschef och hans assistent, vars respektive liv från ungdom till sen medelålder får tjäna som historiens, eller snarare historiernas, nav mellan slutet av 1970-talet fram till vår nutid och även in ett tiotal år i framtiden.

Jennifer Egan, född 1962 i Chicago, uppvuxen i San Francisco och nu boende i New York, fick Pulitzerpriset i den skönlitterära klassen för Huliganerna kommer på besök i fjol. Det är den tredje romanen av henne som översatts till svenska, de tidigare är Den magiska cirkusen (1998) och Slutna rum (2008).

Det är på inga sätt en fulländad roman – eller samling av närbesläktade noveller plus en Powerpointpresentation (mer om den senare). Sju-åtta av texterna är raka och klassiskt skrivna utan större åthävor, medan Jennifer Egan i resterande texter experimenterar med berättarformen. En är till exempel skriven i du-form och en som ett (medvetet) magplask till kändisreportage med sidlånga fotnoter där intervjun avslutas med ett våldtäktsförsök. Överlag tycker jag att de rakt berättade historierna fungerar bäst, i några av de andra känns formen närmast sökt. Möjligen skrivna på det sättet för att skapa variation, men de upplevs när jag läser dem mer som irriterande avbrott. 

Det mest udda avbrottet av dem alla – powerpoint-kapitlet – gillar jag dock skarpt. Berättaren är en tolvårig flicka som i punktform med hjälp av presentationsprogrammet visualiserar hur familjen påverkas av hennes lätt autistiska brors besatthet vid rocklåtar som innehåller pauser. Det är rörande och vackert utfört, och visar på ett befriande sätt hur mycket man kan uttrycka med små medel.

Jennifer Egan har för den som vill se hur det ser ut skapat en riktig powerpoint-presentation av kapitlet som går att hitta på nätet – googla frasen ”great rock and roll pauses”.

Pauserna i låtarna och hur de inbyggda tystnaderna förhöjer slutresultatet kan ses som en beskrivning av romanen i stort. Huliganerna kommer på besök är ett stort livsträd där ett tiotal personers mer eller mindre sammanflätade liv grenar ut i alla möjliga riktningar och trasslar in sig i varandra under fem decennier.

Egan bryter loss väl valda grenar och presenterar utan kronologisk ordning brottstycken ur personernas liv, fragment som lyfts av faktumet att tomrummen av tid och rum mellan de olika berättelserna långtifrån fylls i fullständigt.

Slutresultatet blir en roman som trots sin spretighet närmast känns helgjuten.