Vad är tid? Det är en fråga som under ett par tusen år utmanat såväl filosofer som vanligt folk. Alla vet förstås vad tid är – i praktiken. Men vad är det egentligen för något? Den i platonskt tänkande skolade kyrkofadern Augustinus ägnar ett långt avsnitt i sina Bekännelser åt frågan och komplicerar den genom att i kristen anda ställa tiden mot evigheten. Innan Gud skapade världen fanns ingen tid och inte heller på andra sidan döden. Vad fanns det då? Den tyske filosofen Immanuel Kant överlåter evigheten åt teologerna och lämnade i slutet av 1700-talet sitt svar.
Han menar att tid liksom rum är vad han kallar åskådningsformer, dvs. sätt vi människor har att uppfatta tillvaron – här och nu på jorden, bör tilläggas, inte i någon hinsidestillvaro. Snart sagt alla teoretiska filosofer efter honom har känt sig förpliktade att lämna sina mer eller mindre klargörande bidrag till ämnet.
Att idag med vetenskapliga anspråk ta till orda i frågan kräver inte bara vidsträckta kunskaper inom en rad olika vetenskapsgrenar utan även flit och uthållighet. En sådan person är Nils B. Thelin som för många år sedan disputerade här i Uppsala i slavistik och avslutade sin akademiska karriär som professor vid universitetet i Oldenburg. Återbördad till Uppsala utkom han i våras med en lunta på uppåt 500 stora sidor med titeln ”On the Nature of Time. A Biopragmatic Perspective on Language, Thought, and Reality.”
I egenskap av språkforskare närmar sig Thelin tidsfrågan först som grammatiskt problem. I alla västeuropeiska språk har verben tre grundläggande tempusformer: presens, imperfektum och futurum. Alla närmare preciseringar kräver att ett hjälpverb läggs till huvudverbet. I klassisk grekiska däremot, liksom i vissa slaviska språk, tillkommer ytterligare en form av det enkla verbet som inte bara anger förfluten tid utan också närmare bestämmer arten av skeende. Aoristos lyder den grekiska termen som ordagrant betyder ”obegränsad”, ”obestämd”. Till verbens tre tempusformer måste läggas det som kallas aspekt.
Vad har då dessa grammatiska distinktioner med den grundläggande tidsfrågan att göra? Svaret kräver att vi skiftar perspektiv till det Thelin redan i titeln på sin bok kallar ”biopragmatiskt”. Bio = liv, pragmatisk = som har med praktisk nytta att göra. När homo sapiens för miljoner år sedan uppfann språket var det knappast grammatisk ordning och reda som intresserade utan den praktiska användningen av ord för att bättre begripa tillvaron och meddela sig med andra. Man behövde ord för rum och tid för att orientera sig i den fysiska världen. Det Kant kallar åskådningsformer är något som under evolutionens gång formats i vår hjärna.
Den som kom på det sambandet var ingen filosof utan en etolog, en som utforskar djurens beteende: 1973 års Nobelpristagare Konrad Lorentz. Han visar att orden för tid och rum, och därmed även för orsak, behövs för att klara den fysiska överlevnaden. Relationen orsak–verkan är ju otänkbar utan tidsaspekten. Och utan begrepp om varför saker händer när man beter sig på visst sätt överlever ingen länge i djungeln.
Den biopragmatiska aspekten kan, som Thelin visar, föras ett steg vidare: till neurologin. Hur vår upplevelse av tid hänger samman med hjärnans och hela kroppens uppbyggnad och sätt att fungera är en mycket ung och mycket spännande forskningsgren. Rytm t.ex. är en aspekt av tid, ett sätt att uppleva tid, men också något rent fysiologiskt betingat. Två slags rytm utmärker allt högre biologiskt liv: hjärtats puls samt in- och utandningen.
Som framgått rör sig Thelin över vida fält där jag saknar kompetens. Men jag har genom åren läst tillräckligt om tidsproblemet för att kunna konstatera hur viktigt det är för förståelsen av centrala språkliga och fylogenetiska fenomen. Tveklöst har Thelin tillfört mycket som bara fragmentariskt kunnat beredas plats i denna artikel.
Ett varningens ord vill jag rikta till den som överväger att ge sig i kast med boken. Att den skrivits på engelska är naturligt med tanke på detta språks dominans inom vetenskapens värld idag, men dessutom skriver Thelin en prosa med ibland extremt långa meningar som för tankarna till klassisk tysk filosfi à la Kant och Hegel.
”On the Nature of Time” lämpar sig alltså inte som badstrandslektyr men förtjänar många tålmodiga läsare världen runt. Av tid kan vi inte få för mycket, inte heller om tid