Tidlös klagan över livets korthet

Det är som om varje dikt kastade en skugga. Konturen av nästa text, respektive den förra texten, skymtar genom papperet medan jag läser, och dessa diktskuggor följer mig således från pärm till pärm. Det är inget konstigt med det; så ser det ofta ut när man bläddrar i poesi. Men när jag läser Ann Jäderlunds nya diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar lägger jag märke till fenomenet på ett särskilt sätt. Sannolikt beror det på att skuggan utgör ett så vanligt motiv i hennes dikter: skuggan av ett vasstrå, av en människa, av ett liv, fladdrar förbi på boksidorna. I synnerhet är det den skugga som hos Bellman "inom ett mörker sig slutar", dödens skugga, som vilar över denna poesi.

Under barocken var det vanligt att gravdikter utgjorde s k figurdikter och typografiskt tecknade till exempel en urna eller ett timglas på sidan. En av Jäderlunds texter har en mjukt rundad högermarginal som om den just antydde konturen av en urna - och onekligen anknyter hon i sin poesi till en lång tradition av sorgedikter. Ständigt återkommer hon till de eviga spörsmålen: Vad händer när vi dör? Har vi en själ? Varför finns vi alls till i vår ofullkomlighet? Men hon betraktar förgängelsens villkor ur oväntade perspektiv och avvinner, så att säga, den tidlösa klagan över livets korthet nya klanger.
Detta sker bland annat genom att poesins språk tränger nära dess innehåll och fokuserar detaljer. En formulering som "Gråtit likt trötta vallar" leder tanken till söndergråtna och svullna ögon och därmed till en osminkad bild av lidande. Ett par sidor längre fram återkommer Jäderlund till detta motiv med följande associationskedja: "Lukten av gråtvatten. Ankor och vattenpupiller." Inte ett spår, således, av ack och ve; av klichéer om snyftningar och tårfyllda blickar. I stället konfronteras läsaren med denna högst okonventionella och lätt humoristiska förening av tårvätska och ankor. Här liksom i den övriga samlingen är bildspråket överraskande och drastiskt - och jag kapitulerar; accepterar ankorna.

På tidigare beprövat sätt anspelar hon på Bibeltexter, välbekanta dikter och visor vilka hon nästan, men bara nästan, har förvandlat till oigenkännlighet. Själv tycker jag mig ana dikten "Det är vackrast när det skymmer", som ofta ses i begravningsannonser och därmed kan betraktas som ett slags sorgedikt, i följande rader. "Allt / ska försvinna länge. / Sedan allt har kommit emot. Allt / ska försvinna länge." De aktuella raderna hos Pär Lagerkvist lyder: "Allt är mitt, och allt skall tagas från mig / inom kort skall allting tagas från mig." Den trefaldiga upprepningen av "allt"/"allting" är gemensam, liksom den beskrivna vågrörelsen som skänker "allt" men tar "allt" tillbaka. Tack vare dessa diskreta antydningar påminns läsaren om en litterär tradition, vilken författaren samtidigt förnyar genom sin kreativa hantering av de välkända orden.
Men härmed är inte sagt att Jäderlund endast erbjuder ett elegant bidrag till sorgediktningens genre, eller ett distanserat utforskande av lidandets och jämmers stämningslägen. Tvärtom. Denna poesi ger intryck av stor känslomässig närvaro; av en nästan ångestladdad upptagenhet vid livets skörhet och upphörande. På samlingens närmare tvåhundra sidor vrider och vänder författaren på dödsmotivet ur alla tänkbara perspektiv och uppehåller sig även vid många olika slags död, såsom åldringens borttynande, självmördarens spektakulära och plötsliga bortgång, blotoffrets avrättning bland träden. Flera av dikterna är mörka och brutala; apokalyptiska visioner som tycks inspirerade av en hård tid. Redan i den föregående samlingen I en cylinder i vattnet av vattengråt utgjorde våld och ond bråd död viktiga motiv. Men ser man till Jäderlunds hela produktion kan man konstatera att tonen gradvis har mörknat sedan debuten.
En av bokens åtta avdelningar bär titeln "Calaissviten" och är inspirerad av sägnen om "borgarna i Calais"(desamma som Rodin har gestaltat i en av sina mest kända skulpturer). Dessa borgare var under hundraårskriget beredda att offra sina liv åt den engelske kung Edvard för att rädda invånarna i staden, men benådades sedan den engelska drottningen bett för deras liv. Oavsett var vi befinner oss, i trettonhundratalet eller i nutid, på europeisk mark eller i Mellanöstern, måste vi alla förhålla oss till dödsögonblicket och vad som följer därefter, tycks mig diktsamlingen förmedla. Ty: "Du kommer att vara död så länge."
Poesin kretsar således envist kring denna existentiella problematik, och även formellt är dikterna väl sammanhållna. Med några undantag är den ena textens form den andras tämligen lik: korta strofer ensamma på sidan, återkommande formuleringar som genljuder inom en och samma dikt likt omkväden. Men denna upprepning av ord och satser skapar samtidigt en effekt av slutenhet; som om varje text ekade av sig själv och utgjorde ett isolerat helt och samlingen därmed bestod av en rad disparata enheter. På så sätt förmedlar alltså formen både gemenskap och ensamhet - och speglar därmed innehållet: döden har vi visserligen gemensam, men vi står samtidigt ensamma inför den.

Av människans jordiskhet, delaktighet i naturen, följer också hennes dödlighet: det hjälper inte "om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar", för att anspela på diktsamlingens titel. Förgängligheten går inte att tvätta bort. Samtidigt framstår "rädisor nere i jorden", fågelsträck mot himlen, liljors öppna kalkar, som dödens motkraft i denna poesi. I tidigare diktsamlingar har blomstermetaforiken haft sexuella övertoner. Men här tycks nu växtlighet och djurliv, ljus och luft, sig själva nog. I skarp kontrast till det skuggiga förgängelseperspektivet står till exempel en dikt om att avnjuta en kopp kaffe i trädgården och att vara närvarande i stunden: "Klunk som / i eld pionen. Inåt silande svart / och het. Och solluft / som hugger / emellan." Mig har nog Jäderlunds poesi aldrig berört så djupt som i denna senaste diktsamling om de yttersta och allra närmaste tingen.

Tidlös klagan över livets korthet

Maria Wennerström Wohrne blir djupt av berörd Ann Jäderlunds nya diktsamling, som ges ut på fredagen och som kretsar kring livets skörhet och upphörande.