Till vetenskapens försvar

Behöver vetenskapen försvaras i dag? Frågan kan tyckas retorisk. Vetenskapen har accepterats och trängt in överallt i våra liv — från hushållselektronik och preventivmedel i hemmet till jetflyg och satellitkommunikation på global nivå. Enskilda tillämpningar som genmodifierade grödor råder det förvisso delade meningar om, men då handlar det just om enskildheter.En smula eftertanke visar ändå att svaret inte är så givet. Att acceptera vetenskapens landvinningar mer eller mindre helhjärtat är inte detsamma som att omfatta ett vetenskapligt förhållningssätt. Religiösa extremister i olika världsdelar för vilka den vetenskapliga revolutionen i väst är en veder-stygglighet tar gärna till sig många av dess frukter — det må sedan vara mobiltelefoner eller kärnvapen.Mäktiga fienderSer man vetenskapen som ett sätt att förhålla sig till verkligheten snarare än ackumulerad kunskap, hittar man snart ett antal mer eller mindre mäktiga fiender i omvärlden. Kyrkan, som befunnit sig på mer eller mindre oordnad reträtt de senaste fyrahundra åren, har förvisso inte lagt ned vapnen, även om kampen nu oftast sker genom ombud. En antirationalistisk tradition med rötter i romantiken är ganska livskraftig i breda folklager; här framstår vetenskapen som något otäckt som har berövat naturen dess förtrollning. Astrologin frodas. Antirationalism av ett annat och mer esoteriskt slag hittar man hos några av senare decenniers vetenskapsfilosofer och vetenskapssociologer. Thomas Kuhn, Paul Feyerabend och en del feministiska vetenskapskritiker förknippas, mer eller mindre rättvist, med idén att något rationellt kunskapssökande inte är möjligt, att allt tal om objektivitet är blå dunster i ögonen på de fåvitska och att allt är tillåtet när det gäller att övertyga, inom vetenskapen som annorstädes.Det är främst med dessa sinsemellan mycket olika vetenskapskritiker i åtanke som den amerikanska vetenskapsfilosofen Susan Haack, verksam vid University of Miami, har skrivit sin Defending science — within reason. Men också de som ser vetenskap som något helt unikt som inte kan förstås, än mindre ifrågasättas, av andra än en exklusiv elit får sina argument granskade i Haacks bok. Hennes huvudtes är att forskande som aktivitet inte skiljer sig särskilt mycket från hur vi söker kunskap i vardagslivet.Det är förvisso ingen ny tanke. En auktoritet som Albert Einstein hävdade att "hela vetenskapen inte är något annat än en förfinad version av vardagstänkandet" — ett ganska uppseendeväckande uttalande från en person som avlägsnade sig längre än någon annan från vardagslivets till synes självklara antaganden. Men Haack genomför diskussionen av alternativa ståndpunkter noggrannare och mer balanserat än de flesta som yttrat sig i debatten.Hennes centrala bild för det vetenskapliga projektet är något så alldagligt som korsordslösande. Man har mer eller mind-re klara nycklar till lösningen, man prövar olika alternativ, ibland med framgång, ibland med felaktigt resultat. Framgång i en riktning kan hjälpa i andra riktningar. Till synes små kompletteringar kan ge avgörande bidrag till lösningen av mycket stora problem, osv — metaforen håller ganska långt. En styrka med boken är att Haack ganska ingående beskriver någ-ra viktiga vetenskapliga upptäckter, till exempel kartläggningen av DNA-molekylens struktur. Sådana konkreta genomgångar visar att verkliga upptäckter normalt är mindre metodiska och rätlinjiga än vad klassisk vetenskapsteori av Poppers eller Hempels snitt antar. Samtidigt har de inblandade forskarna mycket mer av metodologisk tvångströja än vad kunskapsanarkister som Fey-erabend hävdar.Kunskapsrelativister sågasDe radikala kunskapsrelativisterna sågas i ankelhöjd i ett kapitel med den giftiga titeln Ett anspråkslöst förslag. När vi inom filosofins ram diskuterar forskning skall vi inte låtsas att vi inte tror på sådant som vi i vardagslag faktiskt tar för givet. Ingen som sätter sig i ett flygplan tror ju egentligen att aerodynamikens lagar är totalt beroende av den sociala miljö där de råkar ha etablerats, och ingen menar nog egentligen att DNA-molekylens struktur skapades av Watson, Crick, Rosalind Franklin och andra inblandade; den fanns där och upptäcktes i ordets egentliga mening. Som den amerikanske filosofen Peirce och Haack med honom konstaterar: den som ställer en ärligt menad fråga förutsätter ju underförstått att det finns ett svar och därmed något som kan kallas sant.En gammal stridsfråga är om det finns några avgörande skillnader mellan naturvetenskaper och samhällsvetenskaper. Haacks svar är — stilenligt — båda ja och nej. Det finns naturligtvis skillnader som sammanhänger med att man har att göra med människor som har avsikter med sitt handlande, något man inte kan anta om pimesoner eller amöbor. Samtidigt kan dessa individuella avsikter i en social miljö ge upphov till mönster som kan studeras med hjälp av samma sorts kausala förklaringsmodeller som inom naturvetenskaperna. Det är till exempel förnuftigt att fråga sig — som många statsvetare gör — hur ett valsystem påverkar väljarbeteende, partistruktur och politiska beslut.Att man i samhällsvetenskapliga sammanhang ofta har nära till politiska konflikter och lojaliteter skapar naturligtvis särskilda problem. Det är lätt att tumma på objektivitetsidealen om man har en politisk agenda, dold eller öppen. Men som Haack konstaterar: ärlig, väl genomförd samhällsvetenskaplig forskning är inte omöjlig, bara mycket svår att åstadkomma.Kyrkans maktKonflikten mellan religion och vetenskap var en av de centrala i europeisk historia under ett par hundra år. Kyrkans makt bröts successivt genom sekulariseringen av samhället, och man retirerade i de kunskapsteoretiska frågorna så långt man ansåg sig tvungen. Det tog Vatikanen närmare trehundra år att acceptera den kopernikanska beskrivningen av himlakropparnas rörelse. Darwins Origin of species publicerade 1859 och fördömdes 1871 av Pius IX. År 1950 hävdade man diplomatiskt att teorin "inte var bevisad", medan den nu sittande påven 1996 hade nått fram till ståndpunkten att evolutionsteorin "är mer än en hypotes". När den skall accepteras fullt ut återstår att se.Kristna grupper i USA har gång på gång gått till angrepp mot evolutionsteorin. Eftersom den amerikanska konstitutionen inte tillåter religionsundervisning i skolan har strategin varit att försöka lansera den bibliska skapelseberättelsen som en teori på samma nivå som evolutionsteorin, antingen bokstavligt eller i mer eller mindre modifierad form. Än har man tolkat Genesis sju dagar metaforiskt som motsvarande ett antal perioder i jordens historia, än har man hävdat att den klassiska dateringen av skapelsen är korrekt och att alla tecken på en äldre jord — fossil, varierande kol-14-halter och annat — följde med när jorden skapades. Den gamla iakttagelsen bekräftas: alternativet till att tänka i evolutionära termer är att inte tänka alls.I de politiska strider som uppstått har hittills kreationisterna hittills förlorat, men kraftmätningen fortsätter. En rapport från National Academy of Sciences 1984 försökte dämpa konflikten genom att hävda att frågan om religion var helt och hållet frikopplad från evolutionsbiologins landvinningar. Det finns dock anledning att tro att den positionen var mer politiskt motiverad än ärligt känd. I ett läge där 60 procent av den amerikanska befolkningen säger sig tro att Bibeln ger en hi-storiskt korrekt beskrivning av de händelser som återges kan det vara taktiskt att undvika konfrontation och i stället välja fredlig samexistens.Given bredvidläsningHaack hävdar — och där är jag beredd att ge henne rätt — att det finns en fundamental motsättning mellan ett vetenskapligt förhållningssätt å ena sidan och religion och teologi å den andra. Inom den religiösa domänen accepterar man argument och resonemang som inte är förenliga med den prövande attityd som är vetenskapens förutsättning. Olika manövrer för att rädda klassiska religiösa beskrivningar framstår som just manövrer.Haack använder den träffande metaforen "teistiskt skum" som sprayas över de vetenskapliga förklaringarna för att foga samman dem till något som skall vara förenligt med traditionens krav. Att så många forskare inte ger upp den religion de fått med sig från barnaåren eller förvärvat senare bör nog skrivas antingen på taktikens konto — man vill inte provocera i onö-dan — eller på en oförmåga eller ovilja att utsträcka sitt ifrågasättande till det som rör den egna världsåskådningen. Forskare är människor och dras som andra med blinda fläckar.Vetenskapsfilosofi är ofta, som någon har formulerat det, "lika användbar för forskare som ornitologi är för fåglar". Ibland har det blivit rent patetiskt när filosofer givit sig in på områden de inte behärskar, som när professorerna Hägerstrand och Phalén under mellankrigstiden attackerade relativitetsteorins fördärvliga idéer om rum, tid och kausalitet.Susan Haacks bok drabbas inte av någon sådan kritik. Den har en given plats som bredvidläsning för forskare och studenter i både natur- och samhällsvetenskaper, och den innehåller åtskilligt som är tänkvärt också för dem som mer på heltid ägnar sig åt studera det märkvärdiga och djupt mänskliga fenomen som vetenskapen är.