Uppsalaforskaren Nils Håkansons avhandling Fönstret mot öster – Rysk skönlitteratur i svensk översättning 1797-2010, med en fallstudie över Nikolaj Gogols mottagande i Sverige, ger alla som vill diskutera ämnet i dess svenska kontext en konkret referenspunkt.
I bokens första del går Håkanson systematiskt igenom utgivningshistorien. Det blir inte oväntat mycket äldre män med skägg, men det är spännande att se hur också deras aktier stiger och sjunker.
Den moderna ryska litteraturen må till exempel ha sitt ursprung i Gogol, men det är med Turgenjev som den svenska utgivningen kommer i gång på allvar. Det är lite kuriöst.
I dagens Sverige har nog knappt ens alla litteraturstudenter läst honom. Ändå utkom han med minst en titel om året på svenska 1875–1895. Håkanson menar att det var genom Turgenjevs prisma som de andra stora ryssarna kom att bedömas och den ryska romanen blev en gång för alla definierad som ”en giltig skildring av källkulturen, ofta med en politisk vinkling”.
Håkanson identifierar två guldperioder för rysk litteratur i Sverige, de två Rysslandsvurmarna. Den första infaller runt 1880, när Dostojevskij och Tolstoj börjar översättas på allvar. Intresset är ”kognitivt”: man ser verket som först och främst ett vittnesmål om livet i det exotiska landet i öster.
Den andra vurmen inleds runt 1970 med ett ökat intresse för den ryska modernismen, jämte samtida sovjetisk och antisovjetisk litteratur samt en nyöversättningsvåg av klassikerna. Det är denna tid som de ryska kritikerna nostalgiskt blickar tillbaka på. Nobelpriset går till Sjolochov, Solzjenitsyn och Brodsky. Samtida verk översätts flitigt och klassikerna har vid det här laget tillkämpat sig en mer universell ställning.
Dostojevskij anses nu inte bara skildra den nihilistiska ryssen, utan den moderna människan som sådan. Gogol betraktas som en briljant psykolog och stilist snarare än en mustig folklivsskildrare. Just Gogol ägnas en närstudie i avhandlingens andra del, en mer tekniskt hållen genomgång av författarens reception och översättningar.
Fönstret mot öster bjuder på ett statistiskt facit, men det är förstås upp till var och en att tolka siffrorna. Sedan början av 90-talet minskar utgivningen drastiskt. Dostojevskij tornar som ensam patriark. I dag utgör böcker översatta från ryska någon promille av all utgivning i Sverige: under 00-talet har det legat stadigt på runt 14 titlar per år.
Om det är mycket eller lite beror på vem man frågar; de ryska kritikerna får nog finna sig i att Ryssland i dag bara är ett land bland andra. Kanske får de ge sig till tåls, tills nästa vurm infaller någon gång runt 2060. De ryska författare som vill lösgöra sig från sin lokala kontext och nå allmän giltighet får vänta ännu längre. Ibland över ett sekel.