Torrt och passionerat om Stockholms byggnader

Det är inte alltid det finns en poetisk kvalitet i tillämpningen encyklopedisk kunskap. Men när det väl händer är det desto effektivare. Arkitekturhistorikern Fredric Bedoires Stockholms byggnader, som i nästan 1 000 korta fallstudier går igenom lika många byggnader i Stor-Stockholm, är ett förtjusande exempel.

Boken är en uppdaterad och en ny version av Bedoires nästan klassiska samarbete med den framlidna Henrik O Andersson från 1973, och vänder sig i första hand till den som är intresserad av Stockholmsarkitektur.

Men det räcker om den presumtiva läsaren är intresserad av arkitektur i allmänhet eller bara av staden som organism. Eller för den delen bara av poesi.

Det torra fackspråket liksom kolliderar med passionen i snabba omdömen och analyser. Den bedårande, närmast oavsiktligt språkmaterialistiska, effekten påminner inte så lite om sådant där rymd-tuggummipulver, som åtminstone under 80-talet hade en både futuristisk och nostalgisk underton och smattrade i munnen.

Pops in your mouth, stod det på paketet. Pops in your mind, kunde det stå på Bedoires blixtrande arkitekturöversikt.