Tre poetiska samlingar

Döden sträv och torr
Med den kortfattade boken I randig skjorta i kylfack, om ett av tillvarons stora ämnen, debuterar estrad-och tidskriftspoeten Mimmi Palm på Ord&visor förlag. Boken har underrubriken "Dikter - en berättelse" och är nog berättelse mer än dikter, om man prompt ska genrebestämma den, om än texten är disponerad som tre-fyra lakoniska rader per sida.
Berättarröstens pappa dör. Läsaren följer med under den sista sjukdomstiden, dödsfallet, jordfästningen. Allt berättas med små medel, strävt och torrt, långt från det sentimentala. Just därför blir sorgen naken och berättelsen gripande. Lika mycket är skrivet mellan raderna som på dem.

Bokens titel är hämtad från texten på sidan 123:
I randig skjorta, grå byxor, släta kinder,
svarta strumpor med räfflor, läggs du i
kylfack. Sköterskan tömmer din säng.

Bokens sista trerading:
Hittar receptet med ditt namn och dosering.
Ser på det, lägger tillbaka det i väskan. Tar
upp det igen. Tittar.

Det är som när Göran Palm i sin berömda dikt tittar på havet. Jaha. Så stort är havet och ännu större döden, så små orden, och så rymligt utrymmet mellan raderna, att mer inte behöver sägas för att allt ändå ska vara sagt.

Genreblandad målarbok
En sorts målarbok som är en tankebok, en drömbok, en prosadiktbok, kanske en bok utan genre eller en där genrerna blandas som färgerna på en fuktig akvarellduk. Sådan är Henrik Stannows Ultramarin, som just har undertiteln En målarbok.
Det är något lockande med den här texten som inte låter sig infösas i något snävt bås. Den vrenskas och slingrar sig, ömsom poetisk, ömsom småtorrt refererande livets gång.

Jag vet inte vad jag ska tro om målaren Egon och är inte säker på att jag förstår allt, men "förstå" är ett överskattat begrepp när det gäller konstarterna. Leva med i verket, i det här fallet texterna som tillsammans formar en berättelse, är mer givande.

Då framträder allt tydligare den ultramarina färgen, blåkråkans sträva röst och berättarens kärlek till Therése, hans musa, hans Beatrice. Liksom fadern och modern, atombomben, strandlinjen, paletten och kärret.

Stannow blandar sina ord och berättelser som målaren blandar sina färger. Koboltblått får sin ton bredvid kadmiumgult och ljusockra. Det dramatiska bredvid det vardagliga.
När man skriver är man gud, om än med litet g. Stannow drar sina gränser, sliter upp revor i verkligheten, låter ljuset fundera på att byta plats med skuggan. Allt är möjligt, bökigt och utmanande.

Till synes matematisk
Numrerade noteringar. Avsnitt, teman, stycken ur samtal. En sorts bokföring, konstaterande poesi, till synes på matematisk grund vilande undersökning av avstånd, barn, kärlek, språk, minne.

I följebrevet till Ida Lindes Räkneboken står att hon upprättar en egen lyrisk genre. Kanske, kanske inte. Att skriva korta prosalyriska texter som verkar vara något annat än de dikter de är - uppräkningar, dagboksutdrag, dialoger, prislistor osv - är inte något nytt.

Och ändå kan en sådan ny bok i högre grad tyckas som något till arten nytt, än ytterligare en diktsamling som vilar på en välkänd genregrund med tydligt definierad form.
Men sedda i backspegeln kommer böckerna med blandade texter säkert också att få en gemensam etikett.

Räkneboken ställer krav på sin läsare som själv måste bestämma vad det egentligen är hon/han läser. Kanske är boken i några stycken rapporter från programmet Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, där författaren läst. Ibland har den drag av dagbok med citat från andras texter. Kanske är den också en fri fantasi sönderdelad och inslängd i ett kalejdoskop. Med plats för infall och associationer.
Det döljer sig romaner och noveller i många av de korta texterna. Skriv dem, Ida!

Sista två raderna blir en kick åt oss alla skrivande människor:
"Är du färdig med din dikt eller har du övergivit den/ stod det i manualen".

Tre poetiska samlingar

Lena Köster berörs av sträv död, ultramarin färg och noteringar.