När Mikael Niemi vänder tillbaka till ungdomslitteraturen (det var faktiskt där han började innan han fick sitt genombrott med Populärmusik från Vittula) gör han det med en svart, sorglig och bitvis mycket rolig roman, skriven på ett språk som spritter av vitalitet och raseri. Skjut apelsinen är en realistisk berättelse förlagd till en grå och kvävande skolmiljö som får det att krampa i magen av igenkänning och obehag. Det är en bok om mobbing och utanförskap och en spottloska i nyllet på den obarmhärtiga tonårstillvaro där man antingen är en ”skit” eller en ”idiot” eller ingen alls.
Den 16-årige huvudpersonen beslutar sig för, efter ett förödmjukande försök att bekänna sin kärlek till en av skolans vackraste flickor, att vägra inordna sig i gymnasieskolans hackordning. Han ska visa dem! Han ska inte besegras! Han provocerar medvetet sina skolkamrater genom att klä sig i sin mammas horribla städrock, och tillbringa en hel dag med en nogsamt utsmetad snorkråka i ansiktet. Så nästan som av en magisk slump upptäcker han sin diktarbegåvning. Han väljer att i hemlighet tapetsera skolan med sina ursinniga alster, något som får skolledningen att ängsligt mumla om hotbilder och som tar till förbud och övervakningskameror i ett lamt försök att stävja känslorna som dikterna väcker.
Hans beteende fångar också två andra elevers intresse. Dels den inåtvända nörden Pålle, som tror sig finna en bundsförvant i bokens huvudperson, och dels den lite mystiska Lavendel från estetklassen.
Till bokens svagare sidor hör skildringen av den spirande förälskelsen i Lavendel, hon som kanske kan vara den som till slut förstår och förlöser honom. Inte heller skildringen av mamman, undersköterskan, som varken har inlevelseförmågan, orken eller lusten att lära känna sin son, hör till de mer mångbottnade jag har läst.
Kvinnobilderna är alltså knappast bokens höjdpunkter, men det må vara honom förlåtet. För framför allt är detta en roman om språkets kraft, och ordens och poesins helande och tröstande förmåga. (Till och med i kapitelrubrikerna leker Niemi med språkets nyanser och valörer.) Huvudpersonen har orden i sin makt, och blir därför aldrig farlig på riktigt. Till skillnad från Pålle, som till slut går över gränsen och släpper fram all den desperation och destruktivitet som åratal av psykisk och fysisk misshandel kan leda till.
Och det är tron på att språket kan vara det som till slut räddar oss alla som Niemi vill förmedla. En tröstade tanke mitt i all tonårssvärta.