Trosfrågor i klimatdebatten

Hur kommer det sig att statsmakterna bundit sig för en klimatpolitik, som kommer att medföra mycket genomgripande konsekvenser, utan att beslutet först har förankrats bättre i väljarkåren? Den frågan kan man ställa sig efter att ha läst Nigel Lawsons nyligen publicerade bok An appeal to reason. A cool look at global warming. Lawson var finansminister i Thatchers regering 1983-1989 och var tidigare också bland annat statssekreterare i energidepartementet.
Lawsons tes är att med tanke på den osäkerhet som råder om klimatförändringars orsaker och om framtiden i allmänhet vore det rimligare att förlita sig på en autonom anpassning, som dock vid behov kan stödjas med politiska åtgärder snarare än att nu betala ett mycket högt pris för att uppnå en drastisk nedskärning i utsläppen av växthusgaser utan att det ens finns en realistisk sannolikhet för att målet kommer att kunna uppnås.

Lawson börjar med att diskutera osäkerheten i de prognoser FN:s klimatpanel (IPCC) gjort. En indikation på denna osäkerhet är att jordens medeltemperatur inte stigit efter sekelskiftet trots att utsläppen av CO2 ökat med 3 procent årligen. När jag kontrollerar denna anmärkningsvärda uppgift i IPCC:s rapporter kan jag bara se att detta nämns i en mening utan kommentar. Det ges således ingen förklaring till varför temperaturökningen verkar ha tagit paus under ett decennium.
En av Lawsons invändningar mot IPCC är att den inte gör en objektiv analys av att gradvis stigande temperatur medför fördelar såväl som nackdelar. De kallare regionerna kommer att bli mer påverkade av fördelarna och de varmare regionerna mer av nackdelarna. Totalt sett är det inte alls säkert att planeten kommer att drabbas av några betydande nettokostnader eller ens några nettokostnader alls.

Med tanke på Lawsons bakgrund ligger hans styrka främst i kritiken av IPCC:s antaganden om samspelet mellan teknik och samhällsutveckling och de politiska implikationerna av den naturvetenskapliga forskningens resultat. Lawson framhåller att IPCC utgår från dagens teknik i sina prognoser och dessutom inte beaktar mänsklighetens förmåga att anpassa sig till förändringar. Det betyder att IPCC antar att det inte kommer att ske några tekniska framsteg, som kan påverka utsläppen av koldioxid. Detta antagande kan vara acceptabelt i en kortsiktig prognos men när det gäller förändringar under hundra år framåt blir det orimligt.
När det gäller de politiska åtgärder som IPCC rekommenderar menar Lawson att det är orealistiskt att förespråka en global minskning av utsläppen av CO2 med runt 70 procent. En sådan minskning skulle kräva åtgärder som skulle vara politiskt omöjliga att genomföra och dessutom medföra kostnader som vida överstiger värdet av de fördelar som man vill uppnå. Mot bakgrund av detta menar Lawson att de miljöåtgärder som nu är så populära bland politiker och vanligt folk är triviala för att inte säga irrelevanta.
Även om vi i västvärlden ändå bestämde oss för att ta stora uppoffringar skulle en utsläppsminskning för att få avsedd effekt kräva bindande avtal för alla världens länder. Det finns ingenting som tyder på att något sådant kommer att ske, anser Lawson. Kina och Indien har gjort klart att de inte under överblickbar framtid kommer att gå med på några sådana avtal.
Ska vi då inte göra någonting? Lawson menar att vi fortsatt behöver följa temperaturförändringar och studera de fenomen som har betydelse för temperaturen. Det behövs mer forskning och det är skandal att forskare som är skeptiska till den förhärskande uppfattningen inte kan finansiera sin forskning. Därmed säger Lawson också indirekt att forskarvärlden har egenintresse av att klimathotet inte ifrågasätts.

Avslutningsvis konstaterar Lawson att frågor rörande global uppvärmning diskuteras som trosfrågor snarare än som förnuftsfrågor. De som ogillar kapitalism och särskilt globalisering och inte minst USA har funnit en ny lära. Det nya röda är "grönt".
Lawson konstaterar att människor som vill ta makten för att styra våra liv och som har plågats av bevisen om att ekonomiskt välstånd skapas genom mindre statlig intervention snarare än mer välkomnar ett nytt mandat att ingripa och reglera för att rädda planeten från fasorna av global uppvärmning.
Förhoppningsvis är det inte detta föga opportunistiska konstaterande som förklarar varför Lawsons lilla, välskrivna och ytterst angelägna bok haft svårt att finna förläggare.

Trosfrågor i klimatdebatten

Det går att se klimatfrågorna ur betydligt fler aspekter än de i debatten gängse, skriver Erik Hörnell apropå en ny bok av Nigel Lawson.