Trovärdig bild av en kamp om makt

En ny bok:Sophie Nachemson-Ekwall & Bengt Carlsson: Guldregn — Sagan om Skandia (Bonnier Fakta)Det är synd att en sådan här bok skall behöva skrivas. Men det är bra att den har skrivits. Synd därför att den skildrar händelser och företeelser som inte borde förekomma. Bra därför att människor kan få en bild av vad som trots allt har förekommit. Detkan måhända medverka till en sanering inom andra företag.Boken är Guldregn — Sagan om Skandia av ekonomijournalisterna Sophie Nachemson-Ekwall och Bengt Carlsson.Vi har läst, hört och sett mycket om Skandia under senare år, tyvärr huvudsakligen mest i negativa sammanhang. Våren 2004 kom det fram att Skandia under åren 1997—2002 betalat ut fyra miljarder utöver höga löner till ett hund-ratal befattningshavare i Sverige, England och USA. En orimlig summa och än mer orimligt var att huvuddelen av denna summa var beräknad på antagen framtida vinst, alltså inte grundad på uppnådda resultat utan på en gissning om framtida resultat.Jag tror att många kan finna måttliga bonusar försvarbara som en del av en total ersättning. Vi accepterar ju ackord som en del av ersättningen inom vissa andra områden. Men då gäller dels att bonusen är ett tillägg för uppnådda resultat, dels att bonusen utgör en begränsad del av den totala ersättningen, inte som i fallet Skandia en ofattbart stor andel baserad på en osäker framtidsgissning.Märkliga uppgörelserBoken ger en detaljerad bild av människor och händelser. En stor del av boken, för stor tycker jag, handlar om svensk försäkringshistoria, alltifrån Skandias tillkomst 1855 till våra dagar, men med tyngdpunkt på de senaste fyra fem åren. Vi får följa bolagets olika omvandlingar och kampen om makten över Skandia. Vi får möta många ledande personer, bland svenskar framför allt vd Lars-Eric Petterson samt Jan Carendi, Ulf Spång och ordföranden Lars Ramqvist, men också många andra i ledningen i Sverige, England och USA.Det handlar om märkliga uppgörelser och affärer, hemlighetsmakeri och maktkamper, om bonusprogram och bostäder inte bara till chefer utan också till deras barn, om optionsbråk och girighet. Naturligtvis också om en del bra saker inom företaget, men det är de nämnda företeelserna som en läsare kommer ihåg.Ingående bilderDet handlar om hur ett starkt och respekterat bolag föll, föll ekonomiskt, föll i förtroende. En del av problemen berodde på saker som drabbade också andra företag, t ex konjunkturavmattning och börs-oro, men många berodde på händelser och beslut inom företaget.Läsaren får följa olika skeden, får ingående bilder av människor, möten och samtal. Ibland undrar man om man läser en äventyrsroman eller en deckare eller just en saga. Men ändå är det väsentligen en grundlig journalistisk kartläggning. Författarna har gjort ett gediget arbete och eftersom de tycks ha fått tillgång till mycket information omfattar boken över 400 sidor. Ibland nästan drunknar man i materialet. Bokens bästa del är det sista kapitlet, som omfattar bara elva sidor, men ändå ger en bra bild av vad som hände.Författarnas granskning kan summeras i bl a följande slutsatser:— Det fanns för starkt fokus på tillväxt, en riskfaktor för många företag.— Skandia misslyckades med att sprida riskerna.— Det fanns för mycket av långsiktiga och oklara och orealistiska visioner.— Det fanns för hård inriktning på aktieägarvärde.— Det fanns missriktade och alltför omfattande belöningssystem.— Det fanns för svag corporate governance, styrelsen hade inte tillräcklig kontroll.— Det fanns en felaktig chefskultur.— Väckarklockorna hördes aldrig, larmsystemen var för svaga.Flera frågorEn läsare måste ställa sig åtminstone tre frågor.Dels: Är bilden trovärdig? Mitt svar är: Ja, sannolikt. Visst blir mediebilden — och boken har i hög grad det perspektivet — ofta tillspetsad då "drevet går". Personer som en tid varit hjältar, t ex Petersson och Carendi, kan några år senare vara raka motsatsen. Men författarnas kritiska bild av personer och händelser känns trovärdigDels: Är bilden fullständig? Ja, den är så utförlig och detaljerad att alla händelser och beslut rimligen borde vara redovisade. Ändå kan man ibland få en känsla av att allt inte kommit fram. Därför får man hoppas att ännu ouppklarade händelser inte slutar i skiljedom och förlikning utan går till domstolsbehandling.Dels: Har näringslivet — och för den delen också offentliga organ — lärt sig något av Skandia? Ja, något har man nog lärt. Men har man lärt tillräckligt och varaktigt? Styrelserna kommer nog att få en starkare roll, kanske också revisorerna. Styrelser och företagsledningar är nu mera medvetna om att de kommer att bli granskade av medier och aktieägare. Fast samtidigt.Det tycks som om vissa kunskaper är lätta att glömma bort. Kanske måste vi uppleva skandaler då och då. Och insikten om att ersättningar inte får bli för höga tycks vara lätt att förtränga. Det finns nu en tendens att något sänka bonusnivåerna, men att samtidigt höja lönerna, varvid de sammanlagda ersättningar likväl blir oförändrade. Därigenom har någon förbättring uppnåtts, men huvudproblemet — för höga ersättningar — kvarstår.Inte bara SkandiaSkandia försöker nu ta ny sats. Det kan vi se bl a i annonser, där man säger sig förstå om människor är arga. Med vårt rykte har man inte råd att göra fel, säger man. Förvisso, och Skandia kommer nog att ånyo bli ett företag som vi kan ha förtroende för. Men Skandia är ju inte det enda företag som haft problem under senare år och oroligt frågar man sig var och när nästa skandal kommer. Skandia borde bli en stark varningssignal, ty inget företag har råd att göra fel.