Två berättelser och en kamp

Sara Lövestam är tillbaka, med sin tredje roman Tillbaka till henne. Med debuten Udda vann hon bok-SM 2009. Förra året tog hon upp barns utsatthet i romanen I havet finns många stora fiskar.

Med Tillbaka till henne tar Sara Lövestam en ny riktning med två parallella historier. Den ena om sockerberoende Hanna som jobbar på Arbetsförmedlingen i Sundbyberg och som varje dag måste kämpa för att få tillräckligt med luft för att orka fortsätta.

Av en slump kommer hon över ett par snörskor från början av 1900-talet. Även en gammal linjal, en brosch och ett par glasögon hamnar hos Hanna och väcker hennes intresse. Så småningom börjar hon nysta i tingens historia tillsammans med antikhandlaren Erik. Det tar henne bit för bit ut ur den gråa vardagen.

Sökandet leder också tillbaka till lärarinnan Signe som lever i Tierp i början av 1900-talet. Det orättvisa lönesystemet där manliga lärare har betydligt högre inkomster än de kvinnliga lärarinnorna, väcker Signes ilska och gör att hon får upp ögonen även för andra orättvisor i samhället. Samtidigt kommer rösträttskampen till Tierp och framför allt till Signe. Det blir också startskottet för en komplicerad kärlekshistoria mellan henne och rösträttskvinnan Anna från Stockholm.

Ju mer den nutida Hanna får reda på om Signe, desto mer kan hon identifiera sig med henne. Hanna får en känsla av att Signe pratar med henne när hon läser de passionerade brev Signe skrev till Anna.

Sara Lövestam använder skickligt ett äldre språk i berättelsen om Signe, och den brevväxling som uppstår mellan Signe och Anna gränsar ofta till poesi.

Tillbaka till henne är en roman full av kämpaglöd. Beskrivningen av Signes tillvaro med rösträttskampen och kärlekshistorien mellan de två kvinnorna är både engagerande och intressant. Särskilt att få ta del av historien om kampen för kvinnors rösträtt.

Livströtta Hannas historia berör däremot inte lika mycket. Hennes vardagstristess skildras så att det känns och beskrivningen av de gula gardinerna och plastpalmerna på kontoret framkallar rysningar. Själva berättelsen om föremålen Hanna kommer över, som så småningom leder henne till Signe, känns något krystad. Länken mellan de båda kvinnorna och deras historier skulle behöva vara tydligare. Det finns även flera figurer med i periferin i Hannas historia. Som antikhandlare Erik, pojkvännen Johan och vännen Agí. Mellan Agí och Hanna kan man ana ett komplicerat förflutet men som läsare får man aldrig riktigt veta vad som tidigare hänt i deras vänskapsrelation.

Tillbaka till henne är på sätt och vis en riktig feministbok. Romanens omslag med höströda löv för tankarna till passion och det är härligt att läsa om hur Signe som till en början står ensam i rösträttskampen i Tierp så småningom får med sig fler och fler, tills målet är nått.

Men de 600 sidorna kunde gärna ha fått vara något färre och om Sara Lövestam enbart hade fokuserat på Signes berättelse, hade det blivit ruskigt bra.