En förlorad mamma – huvudsaklig vårdare – är möjligen barnboksvärldens största och mest återkommande trauma. Att tappa bort sig, att förlora föräldrarna ur sikte och den dubbelbottnade insikten om att modersgestalten inte alltid kommer att finnas till hands är variationer på samma tema. Modern är alltid central, också när hon inte finns. Tänk bara på den nästan oändliga raden av moderlösa barnbokshjältar med Pippi Långstrump som ett av de allra tydligaste exemplen.
Den irländska illustratören och författaren Chris Haughtons succédebut Mamma borta kretsar som titeln antyder kring just detta trauma. Boken, som har fått flera priser och översatts till ett tiotal språk, riktar sig till förhållandevis unga barn och följer en liten uggla som trillar ur boet.
En hjälpsam ekorre ställer sig genast till den lilla ugglans förfogande och lovar att hitta den förlorade modern. ”Hur ser hon ut?” Hon är stor, säger Lilla Uggla, och ekorren tar med honom till en jättelik björn. Nej, hon har spetsiga öron och stora ögon, förtydligar ugglan i tur och ordning, och ekorren leder honom till en kanin och en groda.
Rundturen i skogen slutar föreskrivet lyckligt och blir egentligen aldrig hotande eller farlig. De få textraderna är stort sett överflödiga och den kvalitet som har gjort Haughtons inte särskilt originella berättelse så populär är i stället bildernas grafiska, nästan pantomimartade tydlighet.
Mamma borta är lätt att läsa och lätt att prata om, och aspirerar på att bli en av barnets första favoritböcker.
En helt annan komplexitetsgrad återfinns i det norska bilderboksparet Gro Dahle och Svein Nyhus Mammas hår, som är ett generalangrepp på den stereotypa bilden av den ömma, alltigenom goda, ständigt högpresterande och ganska platta modersgestalten.
Dahle och Nyhus bilderböcker väjer aldrig för det komplicerade och har tagit sig an en rad mycket svåra ämnen som alkoholism och misshandlande föräldrar. Den här gången är det depression och mental sjukdom som står i fokus.
Emmas mamma har ett fantastiskt hår som är fyllt av sol och skratt. I varje fall om det är en bra dag. En sämre dag är det grått, tyst och livlöst och mamma orkar inte resa sig ur soffan för att handla eller fixa käk. Emma blir arg och skriker, och känner genast ånger och skuld för att hon skrek. Mammas hår är trassligt, och trasslor måste redas ut. Det lilla barnet ger sig in i en snårskog som är så vildvuxen att den inte låter sig borstas ut. Precis när Emma är som mest vilsen i hårskogen möter hon en skäggig (och mycket Freudlik) farbror som förklarar att ett burr som det här kräver andra redskap än en borste. ”För det finns tussar i tankarna och knutar på trådarna och härvor i känslorna.”
Efter mötet hittar Emma ut ur hårsvallet och förstår att tasslet inte har med henne att göra och brer sig en macka i väntan på att mamma ska piggna till.
Dahle/Nyhus frestar inte med enkla lösningar och utlovar aldrig en quick fix. Men de är på barnets sida, visar att föräldrar kan vara både bra och dåliga på samma gång och lyckas med det som är viktigast av allt: att sätta ord på problemen.