Tysk djupdykning
Frejdigt och framgångsrikt sammanfattar Peter Wende 2000 års tysk historia, skriver Torsten Örn.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Wende har varit professor i Frankfurt och förestått det tyska historiska institutet i London. Boken vänder sig uttryckligen till utländska läsare, "till dem som vanemässigt bara förknippar Tyskland med nazistperiodens fasor, Östtysklands försvinnande och namn som Bismarck och Kaiser Wilhelm"
Att återge 2000 år av tysk historia på 200 sidor är ingen lätt uppgift, men Wende tar sig an den frejdigt och framgångsrikt. han börjar naturligtvis med att beskriva vad vi kallar Tysklands uppkomst i gränslandet mellan det romerska riket - Köln, Trier m fl grundades ju som romerska städer - och det vilda Germanien bortom rikets "limes". När romarriket föll, blev det ett land utan fasta gränser, utan huvudstad och utan effektiv centralregering. Karl den stores Aachen upphörde snart som huvudstad för kejsaren. Denne förde en rätt ambulerande tillvaro till dess habsburgarna etablerade sig i Wien.
Inte heller lyckades kejsaren skaffa sig samma enande makt som kungarna i Frankrike och England. Det s ik tysk-romerska riket såg i stället framväxten av ett flertal större och mindre furstendömen med olika lagstiftning och ambitioner. Ju längre österut, dess mer präglade av feodalism.
En rätt tydlig skiljelinje gick vid Elbe. Mäktigast var de sju kurfurstar som valde kejsare. Ibland höll man sig till samma dynasti - Hohenstaufen t ex - men oftast inte. Härtill kom också ett antal s k fria riksstäder, som dock aldrig förvärvade man samma självständiga ställning som de norditalienska. Många ingick i Hansaförbundet med Lübeck som centrum. Slutligen fanns det också ett antal territoriella furstbiskopsdömen.
Wende påminner om att stora delar av Italien länge ingick i riket och upptog mycket av kejsarens tid och kraft. Fredrik II föredrog ju t o m att bo på Sicilien på 1200-talet. Det italienska engagemanget aktualiserade också det känsliga förhållandet till påven, symboliserat av Henrik IV:s Canossavandring 1077.
Den lutherska reformationen och trettioåriga kriget reducerade ytterligare kejsarens makt. Författaren beskriver hur Österrike, Bayern, Sachsen, Hannover och Brandenburg/Preussen växte fram som egna aktörer på den internationella scenen. Att kejsaren fortfarande kunde uppträda med stormaktsanspråk berodde mer på hans ställning som överhuvud för huset Habsburg, vars besittningar till stor del låg utanför riket. Men därom var han inte ensam. Kurfurstar av Sachsen valdes till kungar i Polen, kurfursten i Hannover ärvde den brittiska tronen och kurfursten av Brandenburg erkändes som kung i Preussen. Vår egen Fredrik av Hessen hör till samma kategori. Formellt upplöstes inte det tysk-romerska riket förrän 1806. Då hade Napoleon redan utropat sig till kejsare i Paris. Kejsar Frans blev kejsare av Österrike.
Det lämnade fältet fritt för andra och det tyska enhetsarbetet kom som bekant att genomföras med Preussen som ledande kraft.
"Preussens Tyskland" kallar Wende med all rätt också sitt kapitel om det wilhelmska kejsardömet 1871-1918. Den interna utvecklingen präglades rätt mycket av att industrialisering och nationalism drabbade Tyskland på en gång, betonar han. Öster om Elbe lyckades den gamla feodaladeln, junkrarna, behålla rätt mycket av sin gamla maktställning inom jordbruket, armén och förvaltningen och förblev stilbildande för stora delar av befolkningen.
Weimar-Tyskland ges en honnett presentation och inte bara som parentes. Dess huvudproblem var naturligtvis att så få tyskar egentligen ville ha denna republik. Men med litet större ekonomisk framgång och förståelse från utlandet? Kulturellt och vetenskapligt var det inget fel på skaparkraften.
Hitlers Tyskland är väl känd historia. Man kan i efterhand bara förvånas över hur framgångsrik Hitlers politik länge var både inom och utom Tyskland. Den som vill göra en djupdykning i detta skede kan f ö hänvisas till Tim Kirks likaledes på Palgrave nyutkomna Nazi Germany, en ovanligt finmaskig analys av den nazistiska regimen på olika områden och vilka som stödde eller sympatiserade med den på dessa områden.
Wende påpekar att attentatets misslyckande den 20 juli 1944 åtminstone hade det goda med sig att Hitler fick köra Tyskland i botten och att ingen ny dolkstötslegend kunde uppstå efter 1945.
I kapitlet om de båda Tyskland 1945-90 fäster man sig bl a vid författarens påpekande att det först var genom tillkomsten av det kristdemokratiska partiet, CDU, som Tyskland fick ett demokratiskt parti till höger om mitten, där borgerliga väljare kunde känna sig hemma. Därmed var den tyska medelklassen äntligen vunnen för demokrati.
I dagens enade Tyskland är Berlin förvisso åter huvudstad i kraft av sin historia, men det är numera landets västra och södra delar som dominerar efter sitt ekonomiska uppsving under efterkrigstiden. Så långsamt som den verkliga återföreningen går, lär det så förbli under överskådlig tid.
EN NY BOK
Peter Wende: A History of Germany (Palgrave, Macmillan)
Peter Wende: A History of Germany (Palgrave, Macmillan)