Tyst runt omstridd roman

Efter utgivningsstoppet från amerikanska Random House av Sherry Jones roman The Jewel of Medina om Mohammeds favorithustru Aisha i augusti förra året och efter all diskussion som föregick publicerandet av denna "nya Rushdie, lika farlig som Muhammedkarikatyrerna", kom boken ut på Beaufort-förlaget i New York i oktober. Därefter gavs den ut i bland annat Tyskland, Italien och Danmark. Nu står flera östeuropeiska länder, Spanien och även Sverige i tur.
Men trots att många förlag nappat på kroken har det varit relativt tyst om boken i medierna efter uppståndelsen i början. Frågan är: vad hände sedan?

Som vi kommer ihåg var det farhågan att boken kunde bli en tändande gnista för nya konflikter mellan muslimer och icke-muslimer som utlöste allt rabalder. Detta var överdrivet. En rad muslimer har betygat att boken inte väcker anstöt - i motsats till professorn i islamvetenskap Denise Spellbergs bedömning av boken som anti-islamisk. Enligt Spellberg som själv skrivit om Aisha i sin analys Politics, Gender and the Islamic Past. The Legacy of Aisha (1994) har Jones inte framställt historien på ett "riktigt" sätt. Men, påpekar den tyske islamologen Stefan Weidner, inte ens Spellberg vet hur den riktiga historien såg ut eftersom de första nedteckningarna om Aisha inte gjordes förrän cirka 150 år efter hennes död.
Inte heller är boken på något sätt anti-islamisk. Tvärtom skildrar den det tidiga Islam i ett rosa skimmer och slätar över vissa belagda historiska händelser, exempelvis den brutala fördrivningen av de judiska stammarna från Medina. Enligt koranexperten Marwa Elnaggar har Jones låtit sig förledas av orientalismens exotiska tankegångar. Upprördheten inför utgivningen framstår som konstruerad. Med största sannolikhet hade de tre muslimer som brände ned delar av den brittiske förläggarens hus ingen aning om vad boken handlar om utan deras aktion var snarare uttryck för en antivästlig reflex i brist på andra måltavlor.

I USA har "juvelen" inte väckt något större uppseende. Den saknas på de långa bestsellerlistorna och i de stora bokhandlar som jag besökte i Washington fyra veckor efter utgivningen var boken inte ens utställd som new fiction utan var undanstoppad på hyllorna under namnet Jones. Detsamma gäller för de tyska bokhandlar som jag besökt. Under den första månaden såldes 3 000 exemplar i hela USA vilket inte är särskilt mycket om man beaktar att boken borde vara av intresse för både muslimska och icke-muslimska läsare. Inte heller har kritiken varit översvallande - boken har mestadels fått ett lika svalt mottagande som Jones själv på sina lästurnéer.

I boken framställs Mohammed som en blandning av en karismatisk profet, en skicklig strateg och en älskvärd äldre herre som skakar på huvudet då hans harem med (som mest) nio grälande fruar då och då råkar i upplösning. Att Mohammed är svag för det täcka könet är uppenbart - men han är kärleksfull och mild mot alla. Och trots sin böjelse för sin barnbrud Aisha gör han inga anspråk på att fullborda äktenskapet förrän fem år efter bröllopet då Aisha är 14 år.
Aisha däremot är allt annat än älskvärd - en mager, energisk och rödhårig furie med drömmen att bli krigare. Hennes likhet med Pippi Långstrump är påfallande. Hon är orädd och djärv och trivs bäst i stridens hetta. Ett uttryck för hennes obändiga längtan efter frihet är hennes utsaga att hon hellre är "ett rytande lejon i frihet än en fågel i bur utan eget namn." Men det är egendomligt att föreställa sig hur Mohammed på besök i sin trolovade Aishas föräldrahem (där hon bodde kvar till hon var nio år) lekte krig med Aisha beväpnad med träsvärd. Boken anses vara väl researchad och verklighetsnära. Men enligt flera muslimska läsare finns åtskilliga faktafel. Detta är svårt för icke-muslimer och icke-arabiskt språkkunniga läsare att bedöma.

Att Jones har en förmåga att berätta är uppenbart - utan tvivel är detta en underhållande roman om man gillar historiska melodramer. Men det outhärdligt svulstiga språket sänker boken till kitschnivå, typ telenovela. Problematiskt är också att Aishas story berättas i jagform. En 6-åring med tankemönster som erinrar om 1800-talets suffragetter då hon fantiserar om ett liv som "inte tjänande utan kämpande" är inte särskilt trovärdig.
Lika svårt är det att föreställa sig hur 12-åringen längtar efter att fullborda äktenskapet med den fyra gånger äldre mannen. Däri ligger bokens farlighet - för vår egen tids muslimska flickor. Med den 9-åriga barnbruden Aisha som evig förebild tvingas de till äktenskap med betydligt äldre män. Trots Aishas feministiska läggning läser sig Jones beskrivning av hennes underdånighet inför Mohammed som en indirekt legitimering av tvångsäktenskapen.
Så framstår Jones avsikt att "ge muslimska kvinnor mod" som ett slag i luften.

Tyst runt omstridd roman

Farhågan att den omdebatterade romanen The Jewel of Medina, som i höst ges ut på svenska, skulle ge upphov till konflikter var överdriven, skriver Lisbeth Lindeborg.