Den är faktiskt rätt fascinerande, visenten. Varje gång jag är på Skansen stannar jag till vid den europeiska varianten av bison en stund. Det är liksom naturligt med en paus när man kommer gående från björnarna på väg mot varggropen. Visenten är inte alls lika skygg som brunbjörnarna och till skillnad från vargarna söker den inte någon jävla flock. Den bara står där. Enorm, majestätisk, kraftfull och nästan utrotad. Som om den skulle bry sig. I samma inhägnad lever också en liten flock vilda grisar som gärna slirar runt i sanden och leker. Visenten höjer knappt på ögonbrynen (om den nu har några), tittar förstrött på svinens vilda grisande och suckar. Senast höjde jag mobilen för att ta en bild i precis samma stund som visenten lättade på tarmen. Vad mycket det kom, sa vi till varandra.
Ungefär samma reflektion gör jag efter några timmar med Ulf Lundells senaste roman ”Visenterna” i knät. Den åldrande rockpoeten identifierar sig med den ludna oxen – värdig, stark och mot alla odds fortfarande, åtminstone nominellt, med på spelplanen – och romanen är egentligen inte alls en roman utan en Knausgårdsk exposé över en butter konstnärstyp som gör små utflykter från sin gård på Österlen och kommer tillbaka från Pressbyrån med en bunt tidningar som han noga läser och känner vämjelse över. Alliansen regerar fortfarande och folkhemmets ruttnande lik stinker något förbannat. Precis som merparten av landets erbarmliga journalistkår.
Frank Kornfeldt, som alteregot heter den här gången, närmar sig pensionsåldern och trots att tankarna på döden var värre då han passerade 60-strecket är han på jakt efter ett bokslut. Erén, den senaste av de (såklart väldigt mycket yngre) kvinnor som har delat hans liv, har flyttat tillbaka till Göteborg för att Frank ska kunna lufsa fram på Österlen som den existentiella uroxe han är. Men ensamheten smakar lika skit som alla nyheter om melloprofiler, urvattnade sossar och jagsvaga kulturmän. Till och med om man parerar den med en kontrollerad alkoholism, danska hälsopreparat, dyra matvanor och en och annan repa genom Europa i en fyrhjulsdriven beamer. Hela landet är på väg att förvandlas till ett hipsterängsligt surdegshotell och rent humörmässigt passar misantropen in. Men inte i övrigt. Då och då noterar herr Kornfeldt hur nyhetsflödet bjuder på futtiga nyheter om den gamle rockern Lundell, ”ännu en 65-åring som inte har vett att lägga av.”
Det är lätt att göra sig lustig över Lundells besatta genomgång av svensk media, och han har redan blivit jämförd med ett nättroll för att hans huvudperson hatar några namnstarka politiker och kulturskribenter. Det stämmer inte. Lundell slår om inte uppåt så i varje fall mest åt sidorna. Och Kornfeldts hätska vämjelse går ut också över det egna jaget. Lundell har här större självdistans än han visat på länge. Bland de hundratals sidor som kalkerats rakt från de dagboksmappar Lundell, precis som sin karaktär Kornfeldt, långsamt fyller bor det i ”Visenterna” också en förvånande finstilt berättelse om jakt på självvald ensamhet och motvilligt behov av mänskligt sammanhang.