Underbara tankar vid vatten

”Jag såg stora havet, i dag, och jag förstod hur stort det var”, sjöng en gång Jakob Hellman och hade onekligen en poäng. Havet är, om uttrycket ursäktas, ett bottenlöst ämne. Och väljer man därtill att presentera det i den högst obestämda formen ”lyrisk essä” blir det ännu bredare, ännu mer fyllt av möjligheter. Jag är inte säker på om öppenheten och de oändliga variationerna är ett hinder eller en genväg. Går det att göra rätt? Går det att göra fel? Är det fegt eller modigt? Det lutar åt bägge två. Det skvalpar. Som vågor.

När radioproducenten och ljudkonstnären Martin Johnson och Monika Fagerholm slog sina blöta påsar ihop resulterade samarbetet i en serie uppskattade reportage som sändes i P1 sommaren 2011. Nu är duon, och i stor utsträckning samma material, tillbaka igen. Den här gången i bokform. Är lyrisk essä en omskrivning för radiomanus?

Nej, riktigt så förhåller sig inte, även om minnesgoda radiolyssnare kommer att känna igen en hel del. Efter att ha ryggat tillbaka inför det rätt hiskeliga omslaget kan läsaren lugnt, och oberoende av etermedia, försjunka i Havet och essäerna ”Katastrofen”, ”Under ytan”, ”Labyrinten” och ”Ensamheten”. Havet som hopp, havet som skräck, dröm, faktum, illusion, grundförutsättning, liv och död. Martin Johnson och Monika Fagerholm flyter med sina infall och möter Inger Alfvén, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer, Kristian Petri och får begärliga kallsupar av ytterligare en hög författare som förhållit sig till samma stora ämne. Simmare, dykare, ensamseglare. Vågskum.

Poolens idéhistoria skissas på några snabba sidor för att landa i en skön slutsats om futtigheten i vår mänskliga drift att domesticera ett väldigt hav som vi visserligen kan döda om det befinner sig i en nästan sluten vik som Östersjön men aldrig någonsin riktigt besegra. Fisketurer, simstränder, båtflyktingar, radioaktivt bottenslam. Författaren Jonathan Franzens sorg över vännen David Foster Wallaces självmord. Jonathan Franzens ilska över samma sak. En våg är en cirkelrörelse.

Ibland bottnar författarna inte riktigt i materialet. Men det är kanske inte meningen. De följer strömmen och guppar i stället. Och de guppar på ett trollbindande sätt. Personliga minnen, journalistik, tankar. Det flyter, skulle man kunna säga.