Det är inte bara novellen som upplever en renässans. I spåren av den korta berättelsens ökade popularitet har utgivningen av små, alltså bokstavligen minimala, böcker ökat markant. När det lilla förlaget Novellix för knappt ett år sedan gav ut sin första kvartett förtjusande små böcker verkar någonting ha lossnat. Småböckerna droppar in från alla håll.
Novellix senaste kvartett är den tredje av svenskspråkiga författare. Därtill fyrade man av en salva tysk samtid till bokmässan i höstas. Jens Lapidus, Amanda Svensson, Helena Granström och debutanten Wille Crafoord fungerar alla hyfsat i singelform. Svenssons oväntade och flammande möte är en smällkaramell av virtuos språksäkerhet. Lapidus låter oss möta en dyster man som tagit ett tioårigt fängelsestraff för en kumpan. Granström gör en mörk prosalyrisk utandning om födelse och död. Och regeringens hustrubadur Crafoord har skrivit vad som inte kan vara något annat än en allegori över den spä han (i Bengt Ohlssonsk anda) tycker sig ha mött sedan han kom ut som moderat: den bleknande stjärnan Gloria gör ett grovt rasistiskt uttalande i tv och fördriver i en häftig motreaktion rasismen från Sverige. Fabelns övergripande moral är lite svår att sätta fingret på, men texten är skriven med en uppenbar indignation. Amanda Svenssons sticker ut, men samtliga noveller är läsbara och kan fungera som ett bete mot det övriga författarskapet.
För ett förlag som den illa nykomlingen Astor, med inriktning på italiensk och spansk samtidslitteratur, är den lilla bokens introducerande potential ännu större. Astor Novell ska blir en återkommande linje i förlagets produktion. De fem första skillingtrycken bjuder på unga spanska författare, däribland Andrés Barba, som med romanen Augusti, oktober blev Astors första författare i höstas. De tunna häftena är eleganta praliner där texten börjar och slutar på omslag och baksida. Resursvänligt och snyggt i all enkelhet. Barbas novell Efter oss syndafloden handlar om en avdankad porrstjärna som drömmer om att operera in ett horn i sin panna.
Liksom bidragen av Nuria Labari, Elvira Navarro, Blanca Riestra och Sònia Hernández har texten en tydlig ton som liknar Pedro Almodovars filmvärld. Drastisk, smågalen och ibland utmanande prosa med smak för psykosexuella undertoner, alltså. Utomordentligt lovande. Dessutom är alla utom Barba helt nya bekantskaper som jag nog inte snubblat över om de bara publicerats digitalt. Den enkla formen, skitsnygg och fickvänlig, framstår faktiskt som ett lockande argument.
Som ett smäck i bakfickan sitter också Trombones epifysikserie, som dock inte fokuserar på noveller. Den senaste utgåvan är en liten men väldigt omfångsrik djupdykning i den odödliga författaren Chrysostomos Sculifirmellas efterlämnade dikter. Efter att ha gett ut en bok varje år under hela sitt femtioåriga liv, och lustigt nog också sex år efter detsamma, lämnade författaren en bunt kortprosa och dikt av det svängande, om än ibland väl studentikosa, slaget efter sig. För urval och efterord står Krister Gustavsson, som får räknas som den ledande experten på detta mytomspunna författarskap.
Något större är (maxi-)singlarna från tidskriften Brevnovellen, som med sitt senaste nummer har haft den goda smaken att se till att Sara Mannheimers radionovell 23 minuter och 30 sekunder har fått fysisk form under titeln Nära ögat. Under några utsökt formulerade sidor, som både börjar och slutar med en ko som faller från himlen, får läsaren följa en person som vet att den aktuella dagen ska bli den sista i hennes liv. Skulle formatet bara vara aningen mindre skulle novellen, som är en underhållande och mycket vardaglig dödsdans, vara en riktig höjdpunkt. Men efter att ha gått omkring med riktiga miniböcker i fickorna under ett par veckor störs jag av att behöva bära novellen i min väska.
Lockelsen till den fickvänliga, snabbkonsumerade texten skulle kunna ha flera orsaker. Kanske är småboksboomen en reaktionär reaktion på e-boken, ett desperat försök av den omhuldade pappersboken som till varje pris vill undvika att bli immateriell. Eller kanske bara ett naturligt svar på vår benägenhet att vilja eller i varje fall kunna tänka oss att läsa böcker i telefonen. Snabbt, lätt och billigt. Det sistnämnda åtminstone om man låter bli att jämföra styckpriset med det man får då man köper en större novellsamling. En liten bok är onekligen att effektivt sätt att smaka av ett författarskap. Kanske prioriterar vi bredd framom djup. De små böckerna har ett drag av lösgodis. Innan självplock blev en livsstil fick man andäktigt sticka in sin veckopengstia i en kiosklucka och peka på stapel av lockande burkar. ””En av varje så långt det räcker. Tack. Men ingen salmiak.”