Undergång på distans

"Kära Åsa Nelvin som en gång ska bli en stor författare" skrev Astrid Lindgren när hon som redaktör på Rabén och Sjögren läst manuset till barnboken De vita björnarna. Boken blev Nelvins debut 1969. Redan 1981 avslutades författarskapet. Det var med diktsviten Gattet. Sånger från barnasinnet, som utkom kort efter att författaren tagit sitt liv, 30 år gammal. Något stort författarskap hann aldrig Åsa Nelvin utveckla men däremot ett annorlunda och intressant, som fortfarande engagerar. Två av hennes verk, romanen Tillflyktens hus från 1975 och Gattet har återutgivits under hösten.

Tillflyktens hus förbryllade kritikerna. Romanen passade inte alls in i tidens krav på samhällsengagerad litteratur där författaren skulle föra ut tydliga budskap. Några sådana fanns inte i Nelvins roman och den kunde heller inte betecknas som realistisk.
En viss samtidsförankring finns i bokens första del som skildrar en flickas uppväxt. N, som hon kallas, kommer som elvaåring till sin mosters familj efter det att mamman dött. Flickan tror att hon snart ska flytta hem till sin pappa men vistelsen hos släktingarna blir permanent och hon finner sig aldrig till rätta. Inte heller när hon lämnat familjen lyckas eller vill N anknyta till andra människor. Hon isolerar sig alltmer, sjunker djupare in i depression, och tar slutligen sitt liv. Romanens övriga delar är symboliska drömskildringar där läsaren inte förstår mer än att det rör sig om fyra personer som är instängda i ett rum, utan att veta varför och utan att veta vad som ska hända.

1970-talets kritiker såg romanen som uttryck för ett känslokallt, borgerligt familjeförtryck, som gör N psykiskt sjuk. De mer drömlika partierna uppfattades som en gestaltning av det psykiska sammanbrottet. Läsningen är naturligtvis präglad av sin tid men hur kan man se på romanen i dag? Man kan säga att Åsa Nelvins roman föregriper utvecklingen på 1980-talet då litteraturen blev mer inriktad på individen och existentiella frågor. Linjen till en författare som Mare Kandre är uppenbar.

Att Åsa Nelvin var i otakt med sin samtid gör frågan om vad som på 1970-talet kunde gestaltas av en ung kvinnlig författare särskilt intressant. Att läsa romanen gör en sorgsen i den bemärkelsen att den inte inger något hopp om förändring eller försoning. Varje möjlighet att anknyta till andra människor avvisas och i takt med flytten till alltmer nedslitna lägenheter ökar isoleringen och självdestruktiviteten.
Romanens första del består av ett antal bilder, skrivna i jagform, som blandas med kommentarer där jagets upplevelser granskas med viss distans och galghumor. Kritiker har talat om svart humor och absurdism som en styrka. Dessa drag kan ses som ytterligare ett exempel på det kvinnliga jagets utsatthet - absurdismen blir den enda möjliga hållningen när inget kan förändras. Den bidrar också till distansen till det kvinnliga jaget.
I senare romaner av unga kvinnliga författare finns en identifikation med ett jag, som precis som N inte passar in i rådande kvinnlighetsnormer, och det går att gestalta möjligheten att bryta med normer och finna sin identitet. Man kan se en parallell mellan feminism och litteratur; i dag talar vi om queerperspektiv som utmanar den heterosexuella normen, något som inte fanns på kartan på 1970-talet. Åsa Nelvins litterära referensram är manliga modernister som Kafka och Beckett och hennes roman inordnar sig i en tradition av manliga existentialistiska skildringar. Som sådan är den intressant men det blir uppenbart att det sker på bekostnad av det kvinnliga jaget, vars undergång betraktas på distans.
För dagens läsare ter sig romanen förankrad i en tid då valet för en kvinnlig författare var att skriva uppbygglig bekännelselitteratur eller ansluta sig till en manlig tradition. Nelvins text blir ett exempel på hur annorlunda möjligheterna att gestalta och förstå ett kvinnligt jag ser ut i dag.

I Tillflyktens hus säger jaget att "det oförstådda är min enda identitet". Några andra sätt att benämna eller förklara det finns inte vilket leder till totalt utanförskap. Men här skiljer sig Gattet. Diktsamlingen skildrar den sjuåriga Lisas sommar hos sin mormor som bor på den trånga gatan, Gattet, i Helsingborgs arbetarkvarter. Dikterna beskriver ofta vardagen och mötet med släktingar, bland dem den psykiskt sjuka mostern, Ester, som Lisa känner samhörighet med. "Vi är lika som munsår" konstaterar hon. Till skillnad från romanens N kan Lisa sätta ord på sin känsla av att vara annorlunda och se den i relation till andra.
I Gattet finns en sorts försoning och acceptans som saknas i romanen. Kvinnorna kan, trots allt, leva och vara bland andra människor, om än enbart som "munsår".

Undergång på distans

Författaren Åsa Nelvin var i otakt med sin samtid och förbryllade kritikerna. Margaretha Fahlgren läser ett författarskap som fortfarande engagerar.