Undersökning av diktandets villkor

Bernard Noël är poeten, essäisten och författaren som ägnat sitt liv åt att skriva sig bort från strålkastarljuset. Ljusskygg, sparsmakad, exklusiv. Något av en grå eminens i Frankrikes kulturliv. I Sverige och övriga världen så gott som okänd.Annat var det i början av sjuttiotalet, då Bernard Noël (f 1930) för en kort stund var namnet på allas läppar. Han hade utgivit en sadoerotisk skandalroman, Nattvardsslottet, under pseudonymen Urbain d'Orlhac. Romanen ansågs osedlig,åtal väcktes och Noël fälldes i en internationellt uppmärksammad rättegång som engagerade hela den parisiska intelligentian och gjorde Noël till en motvillig kultfigur för den unga generationen.Sedan dess har Noël gjort allt för att fly den oönskade berömmelsen. Han är bosatt i de sydfranska bergen, på betryggande avstånd från de litterära salongerna. Hans dikter publiceras i smala, avantgardistiska tidskrifter, samlas och ges ut i minimala upplagor på olika småförlag. Det har hunnit bli ett fyrtiotal titlar.Samtidigt är väl karlen knappast omedveten om att just exklusiviteten och anonymiteten är det bästa sättet att odla myten om sig själv. Se bara på Maurice Blanchot, den legendariskt tillbakadragne kritikern och författaren som gick bort tidigare i år. Det finns fler beröringspunkter.Tradition från MallarméLiksom Blanchot skriver Noël en tystnadens och tomrummets poetik i traditionen från Mallarmé. Vad det handlar om är att skriva fram ett "ingenting", vilket förstås inte är detsamma som att inte skriva alls (även om de båda provat också denna väg). Vad bägge herrar mystiker söker ge ord åt är en grundläggande metafysisk erfarenhet som ligger bortom språkets gränser. Därmed delar de också synen på författaren som någon som i grund och botten inget har att säga. Det är först när en författare lägger bort sin egen personlighet och avsvär sig varje ämne, när han inte längre har något att meddela, som han kan börja försöka ge röst åt språket självt, bli ordens verktyg i stället för tvärtom.Denna strävan efter personlighetsupplösning, att uppgå i det skrivna ordet, löper som en röd tråd genom Motdöd, ett stramt urval dikter från Noëls femtioåriga produktion i lyhörd tolkning av Kristoffer Leandoer, med vilket Modernista nu för första gången i bokform presenterar Noël på svenska. (Jag skriver tolkning eftersom en direkt översättning är omöjlig. Noël arbetar konsekvent med homonymer och homofoner, dubbeltydigheter som inte låter sig överföras till svenska.) I samma veva utkommer också nämnda Nattvardsslottet, en bok som med god marginal passerat bästföredatum och i sammanhanget får betraktas som en kuriös pendang till Noëls lyriska författarskap.Skalar av lager efter lagerIntressant blir denna grymma saga i de Sades, Octave Mirbeaus och Georges Batailles anda, skriven på en svårartat lyrisk prosa och med uppbådande av skräckromantikens hela symbolapparat, först när man sätter prosan i relation till dikten. Först då står det klart vilket allvar Noël faktiskt lägger i detta erotiserade tänjande, sprängande och rådbråkande av människokroppen. Det här är dikter som konsekvent uppehåller sig vid det kroppsliga, som söker "idka umgänge med intet" genom att skala av lager efter lager tills allt som återstår är "en ensamhet där tungan slickar sig själv". Skrivandet blir "kniven som skär strupen av ordet", genomtränger det trötta, skavande, solkade språkköttet för att gröpa fram ett sannare uttryck, det rena ordet. Givetvis ett projekt dömt att misslyckas:man känner tidens gång på ögonens hudbenen gör torra tomma tecken därneresedan gryr dagen vid blåa läppars ändeplatsen fuktas av den verbala daggenstavelser stavelser som kunde säga alltmen som bara får tungan att veckasman har snuddat vid lösningen än en gångDet kunde lätt stanna vid en estetiserad ordmysticism för de redan invigda, en självbekräftande poesi för misströstande poeter, om det inte vore för att Bernard Noël gång på gång gnager sig fram till märgen, till de allmänmänskliga erfarenheterna. Begäret, ensamheten, åldrandet och döden. Det är också vid dessa universella hållplatser som Noëls nakna undersökning av diktandets villkor når sin största verkan.någon har inte lagt sin hand på min nackeoch saknaden är därför ansiktslösden finns där bara som en iskall beröringen erinran om fulländad ensamhet