Inte för att bokens berättare Adam Gordon, desillusionerad ung pårökt poet som fått ett prestigestipendium för att arbeta ett år i Madrid, är särskilt svårtillgänglig. Tvärtom. Jag har träffat honom otaliga gånger förut. Både i min bokhylla och i verkligheten.
Han är självmedveten, fåfäng, pseudointellektuell, fylld av tvekan och livrädd för att bli avslöjad som den bluff han insiktsfullt tror sig vara.
Han är kort sagt en rätt så trist och förutsägbar stereotyp. Det är också det som är förvirrande.
”På väg från Atocha”, som följde på tre rosade diktsamlingar, belönades bland annat med Believer Book Award och fick tunga kritiker som The New Yorkers James Wood att falla på knä och spinna av beundran. Och under merparten av boken har jag väldigt svårt att förstå varför.
En misstanke är förstås att något väsentligt gått förlorat i översättningen. Men eftersom jag vet vilka stordåd översättaren Alva Dahl har utfört med att lyfta över David Foster Wallace betydligt snårigare sätt att skriva till svenska avskriver jag den teorin.
Adam Gordon vaknar, promenerar till Prado-museet och tillbringar några timmar med att stirra på Rogier van der Weydens 1400-talsmålning ”Korsnedtagningen” i hopp om att drabbas av den riktigt omtumlande konstupplevelsen som han fruktar sig vara inkapabel till. I väskan har han John Ashbery samlade dikter, en burk lugnande och en bit hasch.
Resten av sin stipendietid använder Adam åt ett par halvhjärtade förälskelser, lite motvilligt minglande och ett faktiskt rätt tappert försök att undvika den utforskande dikt om det spanska inbördeskrigets betydelse för samtida poesi som han enligt sin stipendiatansökan lovat producera.
Det är egentligen först efter det förödande terrordådet mot Madrids centralstation 11 mars 2004 som jag börjar fatta. Madriddåden fungerar som ett slags vändpunkt som långsamt tvingar romanens huvudperson att fjärma sig från sitt fåfänga fjärmande.
Plötsligt öppnar sig romanen som en briljant illustration av svårigheterna att välja konsten i en värld som egentligen inte har plats för konst.
Den stereotypa inledningen är en språklig mim av de klichéer som alla som vill göra det svåra valet måste stiga in i och ta behärskning över.
Det tomma skalet fylls med blod och trovärdighet, och ”På väg från Atocha” förvandlas till en återhållsam utvecklingsroman.
Ben Lerner skriver, skulle jag motvilligt vilja påstå, smartare än jag läser.