Uppfriskande om kvinnor på toppen

Toppchefer är människor. De har svagheter och brister, barn som klagar, äktenskap som havererar, hem som förfaller för att ingen hinner städa. Typiskt att det krävs en intervjubok med kvinnliga ledare för att detta självklara ska komma i tryck.Anette Masuis samtal med koncernchefer och vd:ar som råkar vara kvinnor, lurar omedelbart ner dem från piedestalen där den genomsnittlige manlige företagsledaren i motsvarande situation bestämt skulle suttit kvar. Han skulle ha gett reportern lite hundgodis i form av en eller annan friserad bekännelse från det privata vardagsrummet, men med betydligt mer medieträning. Motsvarande intervjubok med manliga ledare vore helt enkelt omöjlig.Att Masuis intervjuoffer i stället framstår som det öppenhjärtiga gänget på tjejmiddagen är på gott och ont.Mäns ansvar för hemarbeteUr en aspekt reduceras, ännu en gång, samtidsmänniskans problem med att synka privatliv och yrkeskarriär till kvinnornas problem. Tonen slås an redan i förordet: Kvinnors karriärer skulle befrämjas av avdragsgill städhjälp. Frågar man mig, skulle kompetenta kvinnors karriärer snarare befrämjas av att deras män tog ansvaret för städningen hemma, lärde sig hålla koll på barnens vantar, gick ner på deltid, prioriterade hustruns framgångar på jobbet framför sina egna.Hur ofta sker det? Är det inte i själva verket där skon klämmer? Att en kvinna vars jobb tar plats i ett förhållande — stor plats, mest plats — fortfarande är det mest förbjudna?Att få män, ännu i dag, skulle klara en äktenskaplig position som marktjänst och karriärsupporter utan att få sin stolthet helt knäckt?Kamikazekvinnor eller pappas prinsessor är alltså en bok som väcker tankar, inte bara om kvinnor som ledare utan om samhället över huvud taget. Hur dess strukturer ser ut och varför, hur dessa strukturer skulle kunna ändras.Masui har gjort ett snyggt journalistiskt jobb som trängt såpass under huden på dem hon intervjuat — Systembolagets vd Anitra Steen, Stockholmsbörsens vd Kerstin Hessius och tretton andra kvinnor med höga positioner i svenskt näringsliv. Hon har valt bort arvtagerskorna och egenföretagarna, ett klokt beslut, för att i stället fokusera kvinnor som fått boxa sig upp till toppen i hård konkurrens.Den målmedvetet spikraka karriärgången dominerar knappast; i stället framträder ofta bilder av kvinnor som vågat göra exakt vad de känner för i stunden, vars rutt till ledarskapet varit muntert oförutsägbar. Djärva kvinnor. Kvinnor utan ängslan. Kvinnor som personifierar klyschan: "Att glatt se utmaningar där andra ängsligt ser problem".Det är uppfriskande läsning, också för den som aldrig själv skulle vilja bli vd. OK, glastaket finns, men Kamekazekvinnor och pappas prinsessor förmedlar ändå en grundkänsla av att det kanske bara finns så länge man tror på det. Resten, gissar jag, är en fråga om tid.Att behöva rättfärdiga sigFör hundra år sedan hade svenska kvinnor inte rösträtt. Om hundra år är det säkert lika vanligt med kvinnor som män i bolagsstyrelser. Om vi fortsätter jobba för det, förstås. Inte annars. Förändringen kommer inte av sig själv.Att stänga dörren om sitt privatliv kan för övrigt vara en professionell hållning som betalar sig. Män är vana vid att ta sig den rätten. Nästa sekel kanske kvinnor också gör det med självklarhet. Vi kanske helt slipper det offentliga memento mori som i dag ledsagar våra framgångar: "OK, men hur dammigt är det under dina sängar hemma? Och du är väl en god mor?" Med all respekt för Anette Masuis arbete skulle böcker som hennes därmed bli en total omöjlighet, eftersom öppenhjärtigheten i dem, längst nere i grunden, bygger på framgångsrika kvinnors känsla av att behöva rättfärdiga sig.