Uppsalapolitiker med många uppdrag

"Har det varit välbetänkt att lägga ned tid och tankemöda på att skriva en bok om mitt hittillsvarande liv?" Den frågan besvaras väl bäst av läsaren, säger Hans Alsén i förordet till sina memoarer Från Dragarbrunn till Slottet.
Mitt svar är: Ja, det var välbetänkt. Och jag tror att många Uppsalabor, liksom många inom svenskt politiskt liv och organisationsliv kommer att tycka detsamma. Boken ger en ingående men lättläst skildring av ett mycket aktivt liv i samhällets och folkrörelsernas tjänst.
Alsén skriver att boken vuxit fram efter föredrag i olika föreningar då han berättat vad han varit med om under sitt liv. Och detta jämte - som han säger "goda krafter på förlaget" - har medfört att läsaren tycker sig sitta och lyssna till författaren. Boken är en berättelse om människor och möten, sammanträden och åter sammanträden. Detta skrivsätt medför samtidigt att det är en berättande, inte en djupgående och analyserande bok.

Bokens titel är Från Dragarbrunn till Slottet. Men livet började faktiskt i Enköping 1926. De första sex åren bodde han på Luthagen och sedan 1992 bor han ånyo där. Hans liv är en illustration till svensk socialhistoria. Han växte upp med sin mors fastrar, fick veta vem som var hans mor först då han var 21 år och han har aldrig mött sin far. Han fick ingen högre utbildning och ändå har han, som han själv säger, kunnat göra "en hygglig insats" i arbetsliv och samhällsliv.
Han började efter folkskola som typograflärling vid Almqvist & Wiksell och blev utlärd typograf. Några år under 50-talet var han annonssättare på Upsala Nya Tidning. Arbetsuppgifterna på tidningen var bra, ofta stimulerande, säger han, men arbetsmiljö och arbetsledning lämnade en del övrigt att önska.
De följande 30 åren handlar framför allt om politiskt och fackligt arbete. Redan som 17-åring var han med om att bilda en SSU-klubb. "Jag blev snart vald till ordförande." I slutet på 50-talet blev han ombudsman i Hotell- och restauranganställdas förbund. Han ger många minnesbilder från det arbetet. Resorna blev många och långa. Det var jobbiga år med "nära nog ständig bortovaro från familjen". Han skriver flera gånger om "mycket arbete natt och dag".

Från 1964 blev det "politik för hela slanten". Han var några år ombudsman och i 16 år ordförande i partidistriktet. Det framgår tydligt att hans hjärta fanns och finns i uppsaliensisk kommunalpolitik. Han skriver utförligt om arbetet i fullmäktige, i arbetsgrupper och nämnder. Han var kommunalråd åren 1966-1969 och 1971-1972. Ja, han var i hög grad Uppsala, involverad och engagerad i det mesta som hände i staden.
Så följde emellertid ett kort engagemang i rikspolitiken. Han började i slutet av 1969 som statssekreterare i Kanslihuset med uppgift att "hålla god kontakt med partiexpeditionen och folkrörelsen". Han skriver om trevliga uppgifter och fina kompisar, men också om att han inte "kände sig tillfreds", känslan att inte räcka till plågade honom. Redan i juni 1970 lämnade han uppdraget. Han längtade hem till kommunalpolitiken i Uppsala. Han gillade egentligen inte heller arbetet i riksdagen, där han satt åren 1974-1982. Han tyckte det var "lite abstrakt och verklighetsfrämmande" och tillägger att "det var utan större saknad jag lämnade riksdagsarbetet".
@3a Text ui:1986 fick han emellertid ett uppdrag som han sex år senare lämnade med "stor saknad", nämligen att vara landshövding i Uppsala län. Ragnar Edenman hade sagt honom att det "var världens bästa jobb" och Hans tillägger att han "tog uppgiften på största allvar". Han skildrar också ingående sitt arbete med sysselsättning och kommunikationer, universitetssamarbete, representation och vardag, "dagligt kneg", biskopsinvigningar och fester i Rikssalen. Envar med insyn i ämbetet kan känna igen sig.

Vad jag nu nämnt är ett liv av arbete. Jag har ändå bara nämnt "halva livet". Det står i den biografiska handboken Vem är det? (årgång 2001) om Hans Alsén, bland annat "Div förtroendeuppdr i ideella fören." Så kan man naturligtvis formulera det. Det är den omskrivne som själv brukar formulera och godkänna texten. Men memoarerna ger en mera omfattande och rättvisande bild. "Diverse"handlar om många och tunga uppdrag och de ideella föreningarna består också av offentliga uppdrag och uppdrag inom näringsliv, banker och finansvärld. De flesta uppdragen har han nu lämnat - "det förbaskade 70-årsstrecket". Han skriver bland annat om "Kooperationen - ett livslångt engagemang" och om "HSB - en långvarig relation". Dessutom hade han "fina och händelserika år" i Korporationsidrottsförbundet och i Svenska Turistföreningen.
Han beskriver ungefär samma förlopp i fråga om de flesta uppdrag. Han får en fråga om att bli medlem i en styrelse, efter några år blir han ordförande och fortsätter i den rollen 10-15 år ibland mera. Han är först ofta tveksam, funderar några dagar, tycker sedan att "det skulle kunna bli spännande" och svarar ja. Och sedan blir nästan alla uppdrag spännande, stimulerande, givande osv.

Jag brukar vara kritisk mot många memoarböcker på en som jag tycker viktig punkt: De är inte tillräckligt personliga, inte tillräckligt analyserande av den värld, det företag, den organisation de skriver om. Författarna beskriver som i ett slags utvidgad meritförteckning vad de har varit med om, företagets eller organisationens utveckling. Företagare skriver ofta mera om företagets än om sitt eget liv. Det kan förvisso vara intressant, men då som företagshistoria.
Den kritiken gäller också delvis Hans Alséns memoarer. Vi får ingående skildringar av arbetet i statliga och kommunala organ, i företag och organisationer. Vi läser om goda sammanträden med goda människor. Det är egentligen bara två personer som han beskriver mera kritiskt, dels Roland Agius i Uppsalas kommunalpolitik, dels Carl Lidbom i Kanslihuset som han inte kom så bra överens med. Nog måste han ha blivit besviken och förbannad många gånger under alla sammanträden. Nog måste somliga sammanträden ha varit trista och föga givande. Och nog finns det mycket i samhälle och organisationer som just Hans Alsén med sin breda erfarenhet och folkliga förankring kunde ha analyserat djupare.

Det finns i några avsnitt en del ansatser till sådan analys, men ofta stannar han vid att säga att "långtifrån allt har väl blivit som vi en gång drömde och hoppades" och att "nog finns det tendenser i samhällsutvecklingen som kan inge oro". Jag brukar ofta tycka att många memoarböcker är för långa, men i detta fall (boken omfattar 235 sidor) hade jag gärna läst ytterligare 30 sidor med en skildring av författarens eget liv och med en analys av samhällets, näringslivets och folkrörelsernas utveckling och av människornas roll i denna utveckling.

Uppsalapolitiker med många uppdrag

Hans Alsén skildrar ingående arbetet i statliga och kommunala organ i sina memoarer, skriver Ingemar Mundebo.