Ursprungliga förnimmelser

Att skriva ett verk innebär till en viss del att beskriva en helhet. Helheten innebär ofta att författaren levererar en berättelse som går ihop, den gestaltar ett problem och kommer med en lösning. Läsning innebär ofta att söka upp den strukturen i verket för att fullborda den. Det vill säga förstå texten. Det här är en process som ofta fungerar i prosa men mer sällan i modern lyrik.
Berättelser kan gå ihop men livet är ofta gåtfullt och ologiskt. Mycket faller utanför de strukturer vi försöker sätta upp. När jag läst Ingrid Kallenbäcks nya diktsamling några gånger och fastnat för några rader här och där utan att finna en enkel helhet tänker jag att poeten strävar efter att beskriva livet som det är.
"Inom mig finns ett medvetande / som kämpar för att bevara / det motsägelsefulla."

Ändå tycker jag mig finna en bakomliggande tanke som ligger till grund för poetens texter. Det är som om poeten vill säga att det finns en ursprunglig sensation nedlagd i människans kropp som jaget ibland kan få en förnimmelse av. Detta är ett mystiskt samband som poeten vill spinna sin text omkring. Meningen med dikterna skulle vara att hitta sambandets beröringspunkter. Men Kallenbäck är försiktig. Det som gör henne till en läsvärd poet är att hon inte försöker sätta sig över det som inte går att förstå. Förnimmelsen förblir just bara en förnimmelse. Här finns inget allvetande och undervisande jag. Förvisso är hennes jag inget ovanligt. Det är den moderna poesis jag. Det är en förutsättning för att beskriva en splittrad värld.
Någonstans i diktsamlingen stryker ett du förbi. "Din röst är min hjälp / och närvaro / där världen kan börja andas / utan ett tomrums / enda makt." Ändå är det ingen relationsdiktsamling med ett tröstande och stärkande du. Kanske handlar det mer om en lättnande utandning och ett nytt andetag som innebär en viss förvandlig i vilken död och liv förenas.

Det låter krångligt. Och det är det också. Att läsa Kallenbäcks dikt är lite som att flyta omkring i en eka utan åror en varm sommardag och då och då fångas av en svag bris. Det är besvärligt om man fort måste ta sig in till land. Har man tid och tänker att det ordnar sig väl så småningom och kan njuta av solen, luften och ljuden blir upplevelsen en annan. Man får läsa och läsa om formuleringar som "Allt går att genomkorsa / färdas igenom och långsamt / på något sätt / bli levande i / ännu en gång." Antagligen blir man aldrig klar med läsningen. Det är som det ska vara. Ingrid Kallenbäck skriver en poesi som lyhört avlyssnar livet med ett starkt och stilfullt språk - ett mycket intressant författarskap - som inte kommer med enkla slutsatser.

Ursprungliga förnimmelser

Ingrid Kallenbäcks nionde diktsamling som kommer ut i dag avlyssnar livet lyhört, skriver Magnus Dahlerus.