Utsökt vackert om Bjärka-Säby

Den litterära naturskildringen i landet har numera en lång hi­storia, alltsedan Linné anslog tonen med sina landskapsresor. Inte sällan hade den släktskap med diverse jakthistorier, ibland berättelser om jägare som i likhet med Gustaf Kolt­hoff kunde falla i beundran inför fjäderprakten hos nyskjutna fåglar. Det finns också exempel på omvändelser, som när Sven Rosendahl ägnade en hel bok åt att ta avsked av skjutandet. Han hade fått nog.Men upplevelserna ute i markerna har fortsatt att fascinera skrivlystna vandrare, inte sällan naturromantiker som gärna drömt sig tillbaka till tider då terrängen hade så mycket mer av fjärilar och sällsynta blomster, och då rop från fåglar numera på gränsen till utrotning ännu ekade i granskog och hagar.Kultiverad guideHenrik Ekman är en kultiverad guide i det mellansvenska landskapet, enkannerligen Östergötland, och känd inte minst från populärvetenskapliga program i tv. Den initierade vet också att han är identisk med den underhållande poeten Rune Runeman från Rimforsa, med sitt östgötska idiom. Som en tribut till den Ekmanska släkten och till gården Bjärka-Säby har han sammanställt en utsökt vacker volym med den vemodiga titeln De sista ängarna — Röster från ett landskap i förändring. Boken är rapsodisk och skiftar obehindrat fokus mellan kulturhistoria, naturupplevelser och porträtt av människor som kan berätta om gamla tider. Ett innehållsrikt gårdsarkiv med brev och handlingar har uppenbart underlättat arbetet. En nostalgisk ton ligger över texten både i skild­ringen av en gången värld och dess människor, framträdande i bleknade fotografier som påminner om arbetet på åker och äng i det gamla bondesamhället. Här blir framställningen ett stycke levande socialhistoria, med inte sällan gripande inblickar i människors öden. Brännvinsbrännandet regist­reras men också nykteristernas intåg. Ekman är därtill en framstående naturfotograf, sannolikt är det inte en tillfällighet att åtskilliga av landskapsutsikterna är tagna i aftonljus, med gyllene färgskimmer över ekar och vatten.Folktomma landskapsbilder Man associerar till förra sekelskiftets folktomma landskapsbilder, med andra ord naturen som själsspegel.Med sin förening av släktkrönika, ibland med nödvändighet mycket privat, och naturhistoria rekonstrueras det historiska perspektivet, tillbaka till lagmannen Bo Jonsson Grip som 1367 köpte gården Bjärka och anlade sätesgården Bjärkaholm. Med raska steg och journalistisk nyfikenhet går skild­ringen fram till författarens farfarsfar, konsuln Oscar Ekman, kommen ur en burgen Göteborgsfamilj, som byggt sin förmögenhet på lukrativa affärer i järn och trä. Religiös och konservativ var han främmande representationsreformen, vilket inte hindrade att han kom att understödja "Pensionsinrättningen för ålderstigne och sjuklige tjenstehjon". Underlydande på Säby fick uppbygglig litteratur som bevis på patriarkalisk välvilja och som varm fosterlandsvän bekostade han kapellet i Lützen till Gustav II Adolfs minne.Sonen Oscar läste romanska språk, filosofi och konsthistoria i Uppsala på 1890-talet och fick, som icke adlig, plats i fröken Jacquette Gyllenhaals hem Götgatan 6, kallat "Uppsala riddarhus". Efter examen och utbildning i lantbruk valde han ett liv på fädernegården där han förbättrade levnadsvillkoren för människorna.Glädje och melankoliSläktkrönikan interfolieras av vandringar ute i landskapet. Kapitel ägnas årets obevekliga gång och författaren suckar över att det vänt redan vid midsommar och att dagarna obönhörligen blir kortare. Tanken framkastas att årstidernas växling av glädje och melankoli kanske beror på melatonin och vad tallkottkörteln i vår mellanhjärna registrerar i mängd av ljus. Ibland sväller texten till miniatyrporträtt av invånarna i skog och ängsmarker, med rapporter om aktuell forskning från den biologikunnige författaren. Intressanta är kommentarerna till de plötsliga föränd­ringarna, så mellanspettens försvinnande och inte minst den snabba ökningen av vild­svinsbeståndet. Man får veta att dräktiga suggor är en mycket gångbar present på de sörmländska godsen, något som bör sammanställas med vad arrendatorn på Tullgarn upplevde när han skulle kupa potatis — nästan allt var borta efter en vildsvinsräd och skörden blev åtta mot förväntade 40 ton!På 1920-talet utkom en historik över Bjärka-Säby i fem volymer, med kända författare som Rutger Sernander och nordisten Natan Lindqvist. Sernander visade sig pessimistisk om landskapets bevarande, och han varnade för en framtid med en kulturlövskog utan blåsippor och gullvivor. De liksom tallskogens pelarhallar var på väg in i historien, en tid då också hjortronmyrar och flöjtande spovar ohjälpligt skulle tillhöra det förgångna.Det öppna landskapetHenrik Ekman är sedan länge bosatt i Stockholm men känner onekligen för sin ­hembygd och menar att vi ­aldrig får tillbaka det öppna gräsdominerade landskapet med spridda lövträd från ett Sverige före jordbruksrevolutionen.Det låter dystert. Han påminner också om att den svarta storken, mytomspunnen, är på väg att försvinna från vårt grannland Lettland efter kommunismens fall och det privata jordbrukets frammarsch. "Kommer vi att få se Odens svala i stället för ladusvalan i ett landskap där småbönders tegar, hagar och oxar ersatts av skog, vildsvin och viltvatten?" Frågor som väl inte har några entydiga svar. I det läget blir staren Henrik Ekmans favorit. Visserligen har den minskat drastiskt, men den kommer med hopp om bättre tider när vi behöver det som bäst.Allan Ellenius