Det biografiska anslaget är på ett sätt grunden i själva det uppdrag som varje skrivande människa ger till sig själv. För oavsett hur fiktionen än vänder och vrider på sina pretentioner, så bottnar ändå varje ord och mening i en personlig upplevelse. Det är ofrånkomligt. Det är bottensatsen i all mänsklig kommunikation. Vi delar ett språk som är både kollektivt och enskilt. Det är vår förbannelse och välsignelse. Det biografiska skrivandet laborerar med dessa bägge beståndsdelar, i glidande form. För att anknyta till en av bilderna i Merete Mazzarellas senaste bok, Att berätta sig själv, skulle man kunna säga att dessa poler representerar hemkomst eller resan bort.
Det finns numera en allt mer omhuldad massmedial teori, som också tycks bekräfta sig själv, nämligen att vi nu går in i en egofixerad tid där varje människa med nödvändighet måste manifestera sin egen livsberättelse. Men varför det skulle vara ett problem får vi däremot sällan veta. Ett intressant liv ger naturligtvis inte per automatik en litterär kvalitativ berättelse och en litterär berättelse kan naturligtvis vara helt fiktiv, nedtecknad av en synnerligen trist figur. Det finns otaliga exempel på just detta.
Det som däremot blir synligt är att antalet handböcker i konsten att skriva litterärt och inte minst biografiskt bara blir fler och fler - och att man också drar existentiella slutsatser av vårt behov att få skriva och förstå den egna livshistorien. Vår berättelse anger på ett sätt gränserna för vårt liv, vi söker förståelse både retroaktivt och i nuet. Och den som äger mandat över sin livsberättelse äger också en större del av sitt liv. Patricia Tudor - Sandahl närmar sig området i Ordet är ditt och Merete Mazzerela fullföljer nu det arbetet med den både viktiga och fascinerande Att berätta sig själv - inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv.
Behovet av att sammanfatta sitt liv i textform kan naturligtvis ha sociala, politiska och etiska dimensioner och undertexter, men det avgörande är det faktum att den som börjar formulera sin berättelse också blir den som får möjlighet att för sig själv bli synliggjord. Den stora linjen av det biografiska skrivandet har en av sina viktigaste hållplatser i den politiska och litterära rörelse som bland annat gav oss Rapport från en skurhink, där det biografiska och det politiska skapar en sammantagen bildväv. Och en av de slående bilderna som finns i Att berätta sitt liv är brevskrivandet som litterär form, där Märta Tikannen utgör en både viktig och slående bild.
Mazarella skriver på samma gång ett slags självbiografisk text om vägen in i både skrivande och läsande. Allt annat vore omöjligt. Det blir också en fascinerande läsning som sträcker sig långt bortom den traditionella handboken, för vi får så mycket mer än banala skrivövningar eller ergonomiska skrivsätt - ändå är hon hela tiden handfast och redovisande, inte minst utifrån den personliga principen: ”Så här gjorde jag och då skedde detta.” Det är en vansklig balansgång, ofrånkomligen blir det ett slags skuggspel mellan det personliga och det privata, men Mazarella håller hela tiden rak kurs, arbetar sig bortom jagprincipen, i det att ha rätt, utan prövar sig snarare fram. En mer beläst och kunnig guide på vägen in mot skrivandet är svår att finna. Det är en vacker, personlig och fascinerande text som rymmer fler dimensioner än man först kan tänka sig och den kan närapå fungera som en spegel, för både den som läser och skriver. Ja, det här är en bok som gör mig lätt och ljus om hjärtat, inte minst för att mellan raderna finns hela tiden detta stora allvar, gåtan människan.
Kristian Lundberg
Eftersom Merete Mazzarella medverkar som skribent på UNT:s kultursidor recenseras hennes bok av Kristian Lundberg, författare och litteraturkritiker på bland annat Norrköpings Tidningar.