En upptäcktsresa i tid och rum, som tar ett stort och intressant grepp på det mänskliga språkets och språkens utveckling och historia. Det är fråga om en grundlig omarbetning av Språken och historien av samme författare som kom ut redan 1997.
Ungefär en tredjedel av boken har tillkommit. Janson har varit professor i både latin och i afrikanska språk, en ovanlig kombination som garanterar bredd och nya perspektiv. Inte sällan dras också exempel in där utvecklingen av olika afrikanska språk belyser och kontrasterar mot de mer kända europeiska kulturspråken. De indoeuropeiska språkens geografiska spridning och uppsplittring från ett urspråk (som Janson menar verkligen har existerat) jämförs till exempel med bantuspråkens motsvarande historia.
Uppläggningen är i stort sett kronologisk. Först diskuteras den eviga frågan om språkets uppkomst. Janson menar sig kunna dra slutsatsen att det funnits språk i vår mening i åtminstone fyrtiotusen år. Därefter finns det kapitel om skriftens uppkomst, om de stora språkgrupperna, om egyptiska, grekiska, kinesiska, latin, arabiska, de romanska språken, engelska, germanska språk och så vidare.
Sist finns ett avsnitt om språkens framtid, där författaren tillåter sig att spekulera om språkens framtid om tvåhundra, tvåtusen och två miljoner (!) år.
Återkommande frågor är: Vad är ett språk? När uppkommer ett språk? Här är Jansons huvudtes att det är talarna själva som bestämmer detta. När talarna själva menar att de talar ett språk som är skilt från andra språk och ger uttryck för detta genom att ha en särskild benämning på det egna språket, då finns det som särskilt och eget språk. Så till exempel används ordet svenska som benämning på språket först vid 1300-talets början och det betyder att åtminstone från den tiden ska man betrakta svenska som ett språk för sig, skilt från de andra nordiska språken. Tänkesättet är tilltalande och säkert det bästa sättet att närma sig problemet, men det löser inte allt. Så kan till exempel gränsen mellan vad som är en dialekt och vad som är ett språk inte alltid avgöras endast av vad talarna själva tycker. Det räcker inte att man av lokalpatriotiska skäl menar att skånska eller gotländska eller jämtska är ett språk.
Det betonas hela tiden att språk har spridit sig geografiskt och fått fler talare i samband med politiska och militära expansioner av stater och att språkens historia alltså är nära sammanflätad med samhällenas och staternas historia.
Många avsnitt är spännande läsning. Själv har jag fäst mig vid skildringen av det engelska språkets historia (kanske mest för att jag varit okunnig inom området) och av kreolspråk. Ett ganska långt kapitel handlar om utvecklingen från urgermanska till svenska.
Det allra mesta i boken är både lärt och vederhäftigt. Bara någon enstaka gång känner man lust att invända. Jag reagerar kanske mest mot påståendet att det nordiska språket som talades av invandrade vikingar i dagens England ”lämnade spår efter sig bara i en del engelska ortnamn och i enstaka ord”. Det är snarare fråga om mängder av ortnamn och en inte obetydlig del av det nutida engelska ordförrådet, också ganska centrala ord och begrepp.
När det gäller de nordiska språkens utveckling tycker jag ibland att Janson har en tendens att blanda ihop skriftsystem och språk när han talar om runskriften som ett skriftspråk.
Sammantaget ger boken en grundlig inblick i språkens historia och de verkligt stora frågorna kring språkens uppkomst och utveckling (och eventuella försvinnande). Det är en utmärkt introduktion för den språkintresserade och vetgirige och man får en ordentlig dos allmänbildande kulturhistoria på köpet.