UtgĂ„ngspunkten för boken de skrivit Ă€r njutningen, sĂ€ger de, âhungern efter de oförfalskade smakerna och de sköna mĂ„ltidernaâ. Döden i grytan lĂ€mnar mig dock med en besk smak i munnen: Vem Ă€r du, frĂ„gar jag min middag, kycklingen som troligen Ă€r en Cobb?
Porsche och Kamprad gav oss folkvagnen och Billyhyllan. Storskalighet och standardisering kan ge fler mĂ€nniskor bilar och möbler â och mat, levande mat. Fördelarna Ă€r stora om vĂ€rldens befolkning kan mĂ€ttas, nackdelarna vĂ€ldiga om en biprodukt Ă€r resistenta bakterier. Hygienregler för köken biter inte huvudet av dem, menar journalisterna Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson.
Henrik Ennart arbetar pĂ„ Svenska Dagbladet, Mats-Eric Nilsson blev, efter trettio Ă„r pĂ„ samma tidning, fackboksjournalist. Hans tidigare böcker Den hemlige kocken och Ăkta vara satte avtryck i Matsverige.
I reportageboken Döden i grytan visar författarna hur EU:s hygienregler gör det omöjligt att fĂ„ lĂ€ra barn laga mat i förskolan men ger den industriförpackade och hĂ„rdprocessade svarta lĂ„dan klartecken â en lĂ„da vars innehĂ„ll de följer tillbaka till kyckling- och svinfarmen. Det Ă€r dĂ€r de vill att vi ska bli rĂ€dda. Nu Ă€r vi rĂ€ddare för hygienreglerna, de gör att vi ser mer pĂ„ dem Ă€n pĂ„ sjĂ€lva smittan, skĂ€let till att de finns.
Förebilden för EU:s hygienregler Ă€r de regler USA satte upp för femton Ă„r sedan efter svĂ„ra utbrott av giftiga e-coli-bakterier. Ett av dem intrĂ€ffade 1993, dĂ„ fyra barn dog av hamburgare som var vĂ€rd Ă„t en ny, mycket aggressiv tarmbakterie. Den fanns i köttet, inte i köket. Man höjde den lĂ€gsta rekommenderade temperaturen för kött frĂ„n 60 till 71 grader och riktade dĂ€rmed, enligt Ennart och Nilsson, fokus pĂ„ tillagningen i stĂ€llet för pĂ„ uppfödningen av djuren. Köttindustrin slapp provtagning frĂ„n oberoende hĂ„ll och ansvaret blev nĂ„gon annans om vi blir sjuka â nĂ„gon har inte tvĂ€ttat skĂ€rbrĂ€dan. Vi köper gĂ€rna billigt kött och godtar pĂ„ vĂ„rt vardagliga, förströdda vis en megaindustri som kĂ€nner lika stort ansvar för folkhĂ€lsan som Wall Street.
Ennart & Nilsson berĂ€ttar rappt och faktatungt, bland annat om Mr McDonald, det vill sĂ€ga kycklingen Cobb 500, och Cobb 700 med lika stort behov av antibiotika och med Ă€nnu större bröstmuskler. Om suggorna som âproducerar tvĂ„ ton slaktviktâ, kultingar som fĂ„r antibiotika för att överleva. Djurens hĂ€lsa Ă€r viktig, men meningen fĂ„r en ironisk skugga i sammanhanget.
Djurfarmerna har antagit maxiproportioner, inte minst i Ăsteuropa efter 1990: stora djur, vĂ€ldiga kullar. I Sverige fĂ„r djuren hĂ€lften av all antibiotika vi förbrukar, sĂ€ger författarna. Djuren slĂ€pper ifrĂ„n sig rasande mycket. En del rinner ut i Ăstersjön. Köttet produceras med barbarisk rationalitet, jĂ€tteföretagen har jĂ€tteplĂ„nböcker för att köpa upp konkurrens, demokratiskt/odemokratiskt valda ombud eller offentliganstĂ€llda (lĂ„ngt bort, i Polen eller Asien⊠).
I all denna vĂ€ldighet och medicinering skapas miljöer för okĂ€nda minivarelser, till exempel resistenta bakterier, som tĂ„l det mesta, Ă€r megasnabba, osynliga och farliga. Det Ă€r de som finns kvar nĂ€r jag lĂ€st Ennart och Nilssons bok â de och resterna av min Cobb.