Vagt om digitala illusioner

Anna Dahlgrens konstvetenskapliga avhandling Fotografiska drömmar och digitala illusioner — Bruket av bearbetade fotografier i svensk dagspress, reklam, propaganda och konst under 1990-talet söker upp teknikskiftet i medie-samt konstbranschen i Sverige under nittiotalet. Siktet är inställt på den brytpunkt då traditionellt förfarande med hybrider, handgjorda montage och manuell retusch var branschstandard i fråga om manipulering av fotografier, men som kom att ersättasmed den nya teknik som svepte över fotostudiorna under 90-talet. Plötsligt kom begrepp som copywriting, repro och sättning att få nya betydelser och på många håll helt ersättas med history palette, lager-på-lager och tiff-format.Dahlgren spårar som väntat det avgörande ögonblicket till bildredigeringsprogrammet Photoshops lansering under 80-talet. Programvaran var vid denna tid varken först eller bäst, men marknadsfördes snart till gemene man och kvinna i samma veva som persondatorerna sökte sig ut på den breda marknaden. Dahlgren har i sin studie ämnat beskriva och analysera bruket av bearbetade fotografier i dagspress, propaganda, reklam och konst under 1990-talet. Arbetet harverkställts främst genom närmare analyser av bearbetade fotografier, de flesta i reklam och medier, men även några få bilder tagna ur konstsammanhang finns här.Avhandlingen lyckas efter litet mer än 200 sidor ganska väl infria den uppställda syftesformuleringen, men gör det med så litet följsamhet som möjligt. De enskilda analyserna av de olika bilderna är i många stycken så banala och intetsägande att jag ibland lägger boken ifrån mig av ren reflex. Att sedan fundera över vad dessa nyansfattiga och ofta metodlösa redogörelser av ett antal manipulerade foton bidrar med för konstvetenskapen som disciplin är rent av sorgligt. Detta är det mest påtagliga skälet för avhandlingens misslyckande — vaga och oinspirerande bildanalyser som i våra dagar av massproducerad bildkultur känns fattiga och tråkiga utan att säga särskilt mycket i slutändan. Det är helt enkelt för litet ny information som går att extrahera ur denna studie för att kalla den relevant.Det faktum att det historiskt sett använts manipulerade bilder i reklam, propaganda och konst påvisar Dahlgren mycket riktigt i det inledande kapitlet i avhandlingen — intressanta tidslinjer redovisas med bland andra svenskarna Oscar Rejlander och Olle Nyman som båda var pionjärer inom fotomanipulation på var sin sida om 1900. Men boken står och faller med den vaga redogörelsen av varför man så ofta manipulerat foton i olika sammanhang.I en snabb genomgång visas att kring 1993 sköt förekomsten av manipulerade bilder i höjden i Sverige, anledningen var av allt att döma tillgängligheten av billigare datorprogram för manipulering. Svårare att förstå är då varför Dahlgren inte velat undersöka minskningen av bearbetade foton under slutet av 1990-talet, eller följa upp de nya tekniska möjligheterna som utvecklingen och spridningen av internet skapade kring andra hälften av 90-talet.Genomgående i Fotografiska drömmar och digitala illusioner är uppslag till ett flertal mycket intressanta sidodiskussioner kring visuell kultur, definitionen av fotografi, mediets betydelse för konstskapande etc. Tråkigt nog förblir dessa enbart frön till verkliga diskussioner, men är det mest positiva jag tar med mig efter läsningen. Förhoppningsvis kan de uppställda frågeställningarna i stället väcka intresse och kunskapstörst hos en ny generation studenter i konstvetenskap, och med tanke på svensk humanistisk forsknings status internationellt kommer det verkligen att behövas.