Våldsfeminism som tappat styrka

När den franska författaren Virgine Despentes debuterade med romanen Baise-moi (Knulla mig) 1993 väckte hennes grova språk och våldsamma scener stor uppmärksamhet. Folk var chockade över historien som kan beskrivas som en våldsfeministisk variant av Thelma and Louise. 2000 blev boken film med Despentes som regissör tillsammans med porrskådisen Coralie Trinh Thi. När filmen gick upp i Sverige bidrog den till debatten om censur och vad som egentligen bör visas på film.

För sin nya roman Apokalyps baby belönades Virginie Despentes med det prestigefyllda Renaudot-priset 2010. Här får vi följa privatdetektiven Lucie – en rätt beigefärgad karaktär som vare sig är särskilt nöjd med sin karriär eller sitt privatliv. När ett rutinuppdrag går snett och den unga författardottern Valerie försvinner kastas hon in i ett händelseförlopp utöver det vanliga.

För att Lucie över huvud taget ska ha någon möjlighet att återfinna den försvunna flickan tvingas hon ta hjälp av branschens största namn – Hyenan. Om Lucie är den försiktiga grå musen är Hyenan det betydligt mer erfarna och självsäkra rovdjuret. De båda ger sig ut på en resa där Lucie tvingas anpassa sig efter sin kompanjons våldsamma förhörsmetoder och sexuella äventyr med diverse kvinnor de möter på vägen.

Att Virginie Despentes vill provocera genom språket även i denna bok står snart klart. Inte genom ett överdrivet användande av obsceniteter utan snarare med en obarmhärtig dialog som rivs av i ett eldigt tempo. Den relativt klichéartade historien, som pendlar mellan förutsägbar och ologisk, ställs i en effektfylld kontrast med detta uppfriskande språk. Inledningsvis känns det fräscht och uppmärksamheten är på topp genom sidorna med en känsla av att något oväntat snart kommer att hända. Och oväntat blir det, i kubik.

Provokationer som har ett syfte och därigenom fylls med mening är uppskattade inslag i modern litteratur. Men i Apokalyps baby blir de språkliga uppviglingarna och de utmanande scenerna lite lämnade åt sina egna öden. När Lucie (och läsaren) helt plötsligt finner sig i en lägenhet där en avancerad sexorgie pågår känns faktiskt inte de detaljerade beskrivningarna av rakblad och latexhandskar särskilt provocerande längre. Vare sig scenen eller Despentes språkliga beskrivning av den bidrar till karaktärsförståelsen eller för handlingen framåt. När handlingen blir alibi för en annan agenda blir det sällan helt lyckat. Det blir lite svagt helt enkelt, alla kroppsvätskor och prekära sexställningar till trots.

När författaren inte anstränger sig så hårt för att utmana rådande normer att hon själv fastnar i klichéer om identitet och könsroller så ger Apokalyps baby ändå en underhållande läsupplevelse. Det finns inget ramverk som håller vare sig handling eller karaktärer fängslade. Detta gör att det aldrig blir tråkigt även om mer finns att önska av den franska provokatören.