Välkommet tillskott om Lyttkens

Jag minns precis när Alice Lyttkens dog i september 1991, nittiofyra år gammal. Dagen efter hennes bortgång kom dödsrunorna över den svenska underhållningslitteraturens drottning som på sextio år hade levererat fyrtio romaner, sju böcker om kvinnors historia samt det självbiografiska niobandsverket Leva om sitt liv. Hon var mest ihågkommen för sina historiska romansviter och för att hon under lång tid hade toppat bibliotekens utlåningslistor. Nu när detta långa författarliv var till ända verkade en heltäckande studie av hennes samlade produktion bara vara en tidsfråga.

Men så blev det inte. Varken någon biografi eller någon heltäckande monografi om Lyttkens författargärning har än så länge sett dagens ljus, vilket förvånar med tanke på den annars intensiva forskningen om underhållningslitteratur och populärkultur. I korta essäer och uppsatser har hon nästan uteslutande studerats tillsammans med andra kvinnliga trettiotalsförfattare. Inte minst därför är Eva Heggestads vackert formgivna Alice Lyttkens i och om 1930-talet ett välkommet tillskott till den hittills så knappa Lyttkenslitteraturen.

Heggestad, litteraturforskare vid Uppsala universitet och författare respektive redaktör till ett antal stora studier, undersöker här vad 1930-talet betydde för Lyttkens som debuterande författare inom underhållningsgenren och som en röst i emancipationsdebatten. På så vis har hon funnit ett intressant sätt att närma sig författarskapet, som är så omfattande men ständigt återvinner teman och motiv.

Samtidsskildraren Lyttkens, som i sina trettiotalsromaner skrev om kvinnors svåra val mellan kärlek och karriär, återvände på 1970-talet till samma tidsepok och samma tema i sin historiska Catrin Jennick-trilogi. Några av motiven i de tre romanerna återkommer i sin tur i hennes memoarer Leva om sitt liv (1977-1992), vilket kan tyda på att Lyttkens redan före självbiografin prövade några händelser ur sitt eget liv som berättarstoff.

Dessvärre bjuder Heggestads läsning av Lyttkens trettiotalsromaner i kapitlet "Moderskap eller yrkesliv" på få överraskningar. Hennes analys av det för romanerna gemensamma temat, familjeliv och yrkesliv som kvinnans omöjliga ekvation, hör hemma i äldre feministisk forskning från tiden då "kön" var lika med "kvinna". De manliga romanpersonernas förhållande till den nya tiden och till kvinnornas moderna livsval berörs mycket ytligt.

Heggestads bok ger också intrycket att författaren Lyttkens förutom sitt intresse för emancipationsdebatten opererar i ett idémässigt vakuum. Det 1930-tal som formade henne till författare var ju som bekant också ett decennium då ras, kön och sexualitet debatterades som aldrig förr i skuggan av ett annalkande världskrig. Vad fick henne att debutera med en roman om kvinnoemancipation? Redan i mitten av 1930-talet sågs ju ämnet som till den grad överexploaterat i litteraturen att det, som en kvinnlig kritiker uttryckte det, "i sig kunde uppväcka en förstahandsreaktion av mild förtvivlan"

Vad läste Lyttkens själv? Var hon överhuvudtaget intresserad av europeiskt kulturliv eller svenskt samhällsdebatt annat än kvinnofrågan, eller hämtade hon all inspiration från sitt eget liv som (en stundom barskrapad) advokatfru och trebarnsmor? Hur förhöll hon sig på 1930-talet till den växande nazismen, jämfört med vad hon fyrtio år senare skrev om sitt avståndstagande från den? Dessa frågor förblir obesvarade i boken. Lyttkens eventuella brevväxling med andra än Tor Bonnier och maken Yngve Lyttkens lyser med sin frånvaro, och så också hennes eventuella kommentarer om samtiden.

Studiens största förtjänst är annars det utomordentligt spännande kapitlet om kritikernas mottagande av Lyttkens trettiotalsromaner. Här visas hur Lyttkens position som författare sakta stärktes och hur hennes kvinnoromaner, som från början kritiserades såväl för innehållet som för formen, så småningom erkändes som kvalitetsunderhållning.

Förvisso inte av samtliga kritiker; Margit Abenius, som i sina recensioner och radiokrönikor såg Det är inte sant från 1935 och Det är mycket man måste från 1936 som "duktigt genomförd problemroman" respektive "en fängslande och lärorik läsning till en ganska bred publik", konstaterade torrt apropå Det är dit vi längtar från 1937 att "författarinnan har kanske tömt ut sitt ämnes resurser och får väl nästa gång ta ett spadtag i alldeles ny jord." Och ny jord blev det så småningom för Lyttkens del i och med de historiska romansviterna om pigan Stina Pihlgren, om Catrin Ambrosia, och slutligen om den unga trettiotalsförfattaren Catrin Jennick, Catrin Ambrosias barnbarnsbarn.

Också avsnittet om Lyttkens utmärkta sociala kompetens är intressant; trots ett svalt kritikermottagande och sin egen till en början låga position som underhållningsförfattare lyckades Lyttkens förvånansvärt snabbt göra sitt hem till en mötesplats för den svenska litterära parnassen. I resonemanget om Lyttkens memoarsvit ansluter sig Heggestad till den numera utbredda uppfattningen om självbiografi som en genre nära besläktad med fiktion.

Hon gör en del spännande jämförelser mellan å ena sidan Lyttkens uttalanden om sitt eget liv på trettiotalet och å den andra den bild av äktenskapet och karriären som fyrtio år senare förmedlades i memoarerna.
I Heggestads studie är Lyttkens en ytterst målinriktad och självmedveten aktör i det litterära fältet, ett perspektiv som kastar nytt ljus på detta folkkära men hittills föga utforskade författarskap.

Välkommet tillskott om Lyttkens

Den populära författaren Alice Lyttkens mottogs svalt av kritikerna. Uppsalaforskaren Eva Heggestad skriver i en ny bok om hennes 1930-tal. Marta Ronne uppskattar angreppet, men anser att boken lämnar alltför många frågor obesvarade.