Välskrivet och perspektivrikt om Ingemar Hedenius

En filosof och hans tid kallar den lundensiske idéhistorikern Svante Nordin sin nyligen utgivna biografi över Ingemar Hedenius. Han kunde lika gärna ha använt bestämd form och talat om filosofen och hans tid. I den mening som Hedenius skildras i boken — som kulturdebattör, publicist och essäist — var han i praktiken den ende filosofen på arenan. Hans generationskamrater från tiden vid Adolf Phaléns seminariebord — Konrad Marc-Wogau, Anders Wedberg, Ivar Segelberg med flera — verkade nästan uteslutande inom akademins hägn och spelade inte tillnärmelsevis samma roll som Hedenius i den extramurala kulturdebatten.Växlande konjunkturerUnder 1960- och 1970-talen blev den form av kulturradikalism som förkroppsligades av Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius och föreningen Verdandi allt mer förkättrad i takt med att kulturdebatten kantrade åt vänster. Hedenius, som varit en radikal kritiker av statskyrkan och ordensväsendet, blev i den nya vänsterns ögon betraktad som en försvarare av det bestående. Men konjunkturerna växlar, även för filosofer. På senare år har Hedenius återigen aktualiserats, drygt ett halvsekel efter Tro och vetande-debatten. Ett flertal nya studier om honom har utkommit bara efter millennieskiftet, författade av bl a Rainer Carls, Sebastian Rehnman och Johan Lundborg. Dessa studier är främst inriktade på just Tro och vetande-debatten och dess konsekvenser. Nu föreligger alltså en full biografi.Författaren Svante Nordin är väl bekant med sitt ämne. För tjugo år sedan utgav han den kronologiskt avslutande delen av sin svenska filosofihistoria under titeln Från Hägerström till Hedenius. I boken drar Nordin dessutom flera paralleller till sin uppmärksammade biografi över Fredrik Böök från 1994. Hedenius och Böök var förvisso olika på många sätt, främst när det gäller förhållningssättet gentemot totalitära riktningar som nazism och kommunism. Men det fanns också likheter, menar Nordin. Båda upplevde en glansperiod då de stod i kulturdebattens centrum, men båda fick uppleva hur de blev "undanträngda, kritiserade, marginaliserade av en ny frambrytande kulturtendens".Ingemar Hedenius skrevs in vid Uppsala universitet i september 1926. Han hade från början tänkt bli teolog, men änd­rade snart inriktning till förmån för filosofin. Vid den filosofiska institutionen regerade Axel Hägerström (sedan 1911 professor i praktisk filosofi) och Adolf Phalén (sedan 1916 innehavare av lärostolen i teoretisk filosofi). Dessa båda tillhörde förgrundsgestalterna inom den så kallade Uppsalafilosofin, vilken — åtminstone till en början — starkt kom att prägla lärjungarna. Riktningen utmärktes främst av sin starka kritik mot subjektivismen och metafysiken. Hägerström och Phalén delade synen på huvudinriktningen, men i detaljerna skildes deras uppfattningar inte sällan åt. Det innebar att Uppsalaskolan med tiden delades i två falanger, som skulle framträda ännu tydligare när de båda ämnesföreträdarna lämnade jordelivet med några års mellanrum under 1930-talet.InkompetensförklaringarHedenius läste för både Hägerström och Phalén, men han var främst en lärjunge till den sistnämnde. Det var under dennes färla som han påbörjade sina forskarstudier. Hösten 1931 avled dock Phalén, endast 47 år gammal. Hans lärjunge Carl Hellström ansågs given som efterträdare, men han tog sitt liv innan tillsättningsärendet hann avgöras. I det läget återstod två huvudkandidater: Phalénlärjungen Gunnar Oxen­stierna och Lundafilosofen Anders Karitz. Oxenstierna stod Hedenius nära, såväl ämnesmässigt som personligt. Karitz var däremot starkt fientlig i förhållande till Uppsalafilosofin. Han tilldelades professuren efter ett mycket märkligt tjänsteförfarande, där de sakkunnigas utlåtanden fullständigt skilde sig åt. Båda kandidaterna inkompetensförklarades av någon sakkunnig. Vid sektionssammanträdet i Filosofiska sektionen satte tolv ledamöter Karitz främst, medan sex inkompetensförklarade honom. Oxenstierna erhöll tre förstarum, men fyra inkompetensförklaringar.I konsistoriet fattade man det sensationella beslutet att inkompetensförklara båda kandidaterna, varefter ärendet gick vidare till ecklesiastikministern Arthur Engberg, som till sist utnämnde Karitz. Denne hade märkligt nog fått Axel Hägerströms förstarum, något som ytterligare underströk avståndet mellan Hägerström- respektive Phalénfalangen inom Uppsalaskolan.För Hedenius och övriga Phalénlärjungar framstod utnämningen av Karitz — av dem kallad "Dr Mörk" — som en katastrof, både vetenskapligt och för dem själva personligen. "Plötsligt stod vi där ensamma med en konstig och livsfarlig motståndare, vars huvudsakliga passion tycktes vara att göra kål på vår framtid", har Hedenius skrivit. Deras fruktan saknade heller inte fog för sig. Hedenius tvingades disputera i Lund, och Karitz satsade alla sina kort på att stänga vägen för hans karriär. Hedenius avhandlingsämne var Berkeley, och slutarbetet komplicerades av att Karitz — via bulvaner — såg till att låna upp all Berkeleylitteratur från Carolina! Trots Karitz intriger utnämndes Hedenius till docent något år efter disputationen.I striderna mot Karitz och dennes lärjungar stod Phalén-eleverna enade. De hade dessutom att utkämpa ett tvåfrontskrig mot Vilhelm Lundstedt och övriga Hägerströmlärjungar. Så småningom började den inre sammanhållningen inom Phaléngrenen av Uppsalaskolan att utsättas för allt hårdare prov, särskilt efter Oxenstiernas tidiga bortgång. Särskilt Hedenius började sakta men säkert att orientera sig bort från den rena Phalénlinjen för att i stället närma sig den anglosaxiska analytiska filosofin, då inte minst den engelske filosofen G E Moore, som försökte återupprätta betonandet av det sunda förnuftet, "common sense".Hedenius och värdenihilismenNär 1930-talet tog slut hade Uppsalafilosofin, åtminstone i dess mer specifika mening, lösts upp. Nordin redogör för allt detta ingående, liksom för Hedenius sätt att återupprätta begreppet värdenihilism, som ursprungligen var ett invektiv använt av Uppsalaskolans vedersakare. Häri låg, menar Nordin, en av Hedenius originella insatser som filosof.Under 1950-talet upplevde Hedenius sin storhetstid då han stod i kulturdebattens centrum. År 1946 hade Herbert Tingsten tillträtt som chefredaktör för Dagens Nyheter, vilket öppnade dörren för Hedenius. Dagens Nyheter erbjöd, framhåller Nordin, den "plattform som skulle göra honom till en av den nära efterkrigstidens mest uppmärksammade kulturdebattörer i Sverige". När Hedenius utgav Tro och vetande 1949 erhöll han snabbt en översvallande recension av Tingsten. Så småningom blev relationen dem emellan mer komplicerad, om än inte fientlig.År 1946 gick Karitz i pension. Han efterträddes av Marc-Wogau, som vann tillsättningsstriden före Hedenius. Dennes karriär öppnades dock på nytt året därpå då Torgny T Segerstedt lämnade professuren i praktisk filosofi till förmån för en nyinrättad lärostol i sociologi. Phalénlärjungarna Marc-Wogau och Hedenius hade därmed övertagit ämnets båda uppsaliensiska lärostolar, och "den tredje musketören" Anders Wedberg blev professor i Stockholm. Hegemonin var etablerad.Inom universitetet saknade heller inte Hedenius anlag för intriger; åren under Karitz professorskap hade erbjudit en god skolning. Förhållandet till professorskollegerna varierade, och berodde i hög grad på tillfälliga intressen i det akademiska maktspelet. Den radikale litteraturprofessorn Victor Svanberg utgör ett gott exempel härpå. Svanberg fann valet av Boris Pasternak som 1958 års Nobelpristagare i litteratur vara olämpligt med tanke på dennes kända inställning gentemot de styrande i Sovjet.Framgångsrik stridAntikommunisten Hedenius hyste motsatt uppfattning. De båda möttes i en Verdandidebatt, som slutade med att Svanberg och alla dennes lärjungar lämnade salen i protest. Fyra år senare förde gemensamma intressen dem samman på nytt. När Svanbergs elev Germund Michanek disputerade på en avhandling om Frödings En morgondröm motsatte sig Gunnar Tideström att Michanek skulle erhålla docentbetyg. I denna strid erhöll Svanberg oväntat eldunderstöd av Hedenius, som var inspektor för Västgöta nation där Michanek hade varit kurator. Striden blev framgångsrik, och Michanek fick sin docentur.Hedenius förhållande till den gamle vapendragaren Marc-Wogau försämrades däremot stadigt, så till den grad att de båda inte stod med sina namn i tabulan till den andres festskrift. Mest infekterat var kanske Hedenius förhållande till estetikdocenten Teddy Brunius, "vars akademiska karriär Hedenius med liv och lust arbetade på att få avslutad", enligt Nordin. Brunius representerade ett historiserande sätt att betrakta filosofihistorien, vilket kom till uttryck i en starkt kritisk recension av Anders Wedbergs filosofihistoria som han införde i denna tidning. Hedenius, denna gång sekonderad av Marc-Wogau, slöt upp bakom Wedbergs mer internalistiska syn på filosofihistorien. Debatten om filosofins förhållande till filosofihistorien rasade som värst åren kring 1960.Svante Nordins Hedeniusbiografi utgör ett rejält aktstycke om mer än 500 sidor. Den är både välskriven och perspektivrik. Utifrån ett omfattande brev- och arkivmaterial — men även från tidigare kända tryckta skrifter — rekonstruerar han bilden av en mångfasetterad, om än inte okomplicerad person. Nordin understryker betydelsen av Hedenius nära umgänge med författare, konstnärer, litteraturkritiker och kulturpersonligheter som Gunnar Ekelöf, Jan Fridegård, paret Knut Jaensson och Tora Dahl, Margit Abenius, Bror Hjorth, Erik Lindegren och åtskilliga andra. Detta umgänge var tveklöst betydelsefullt, men förflöt inte heller utan komplikationer, något som Nordin förtjänstfullt visar.När det gäller Hedenius relevans i dag svävar Nordin aningen på målet. Visserligen borde vänstern i vår posttotalitära tid hitta ett och annat användbart inslag hos Hedenius. Å andra sidan torde hans vetenskapliga ideal numera förefalla föråldrade; begrepp som "objektiv vetenskap" etc tycks nu vara övergivna — åtminstone av humanister och samhällsvetare. När det gäller kritiken av kyrkan, som väl är det som de allra flesta i dag förknippar med honom, konstaterar Nordin att hans syn har vunnit genklang i så stor utsträckning att han bara av det skälet kan uppfattas som inaktuell. "Svenska kyrkan", skriver Nordin i sin avslutning, "har knappast längre någon kontakt med kristendomen i den gamla meningen".