Var är forskningen på väg?

Janken Myrdal är en betrodd historiker med fokus på medeltid och agrarhistoria, på senare tid även världshistoria. Hans nya bok handlar emellertid om forskning, hur den fungerar och framför allt hur den skiljer sig mellan humanvetenskap och naturvetenskap. Vad kan en person som ägnat sig åt bondedagböcker och oxdrift ha att säga om det?
Åtskilligt, visar det sig. Myrdal har en stor tillgång i att han under femton år varit verksam som humanist vid ett väsentligen naturvetenskapligt universitet, SLU i Ultuna. Han har fått en konkret erfarenhet av de två stora vetenskapskulturerna. Han har också under en följd av år bedrivit egna undersökningar kring några av bokens teman: hur forskare publicerar, citerar, når berömmelse och inflytande.

Myrdals grundläggande tes är att humanvetenskap (humaniora och samhällsvetenskap) och naturvetenskap (och medicin) alltsedan renässansen från ett gemensamt ursprung utvecklats till två distinkt åtskilda kulturer. Ordet vetenskap är gemensamt liksom sökandet efter ny, bättre kunskap. Annars överväger skillnaderna. Naturvetare skriver korta, formelartade artiklar på engelska i internationella tidskrifter, ofta med många författare, ibland tjogtals. Deras studenter får mycket undervisning i timmar räknat och läser korta texter noggrant. Humanvetare både läser och skriver gärna större texter och ofta på modersmålet, till exempel svenska. "Långa argument kräver långa texter", som Jankens farfar Gunnar Myrdal uttryckte saken. Studenterna lämnas i högre grad åt självstudier; av dystra kostnadsskäl men också som ett inslag i en kultur som hyllar självständighet.

Myrdal visar hur dessa skillnader har accentuerats under de senaste 150 åren. Dock finns undantag. Ekonomi, lingvistik, psykologi och några andra ämnen började tidigt efterlikna naturvetenskapliga ideal.
På den allra senaste tiden har emellertid divergensen börjat övergå i en ny fas av konvergens, menar Myrdal. Han talar om hur all vetenskap, oavsett inriktning, håller på att slungas ut i globaliseringens obönhörliga konkurrens. Drivkrafterna är ytterst av ekonomisk natur. Forskningen måste leda till nytta. Sedan några årtionden råder skepsis mot ökade offentliga utgifter, det leder till höjda avkastningskrav på universitet och institut. Dessa jämförs och rankas alltmer skoningslöst. Guldstandarden i denna globala strid om ledarskap, ära och, indirekt, rikedom är publiceringar och citeringar i ledande tidskrifter.
Detta är, som titeln på Myrdals bok anger, "Spelets regler i vetenskapens hantverk", och de leder, menar han, till en tvingande anpassning. Naturvetarna har redan gått långt och skriver allt kortare artiklar som citeras alltmer frenetiskt. Bibliometrisk statistik skiljer de fåtaliga stjärnorna från de många medelmåttorna i detta spel om resurser och positioner.

Humanvetarna pressas nu sedan några år att följa efter, trots att deras kulturella och metodiska självförståelse säger dem att det inte alltid är det rätta. Forskningens finansiärer och utvärderare driver på, delvis för att utvärdering ter sig enklare, men också mer rättvis (och förstås billigare) när den kan göras med kvantitativa mått. Det leder till en naturvetenskapligt färgad publiceringsstil. Själva "livsplaneringen" påverkas, så att unga humanvetare inser behovet av att meritera sig snabbt och enligt den nya normen.
Här finns bokens smärtpunkt. Myrdal anser, på goda grunder, att en långtgående anpassning riskerar leda till att humanvetenskapernas bästa prestationer får svårare att utvecklas. Han har många bestickande observationer som visar att bibliometriska mått är både ytliga och kortlivade. Naturvetare citeras mångdubbelt mer än humanvetare, men bestående inflytande sådant det visar sig i exempelvis biografier och encyklopedier fördelar sig omvänt till humanvetarnas fördel. Humanvetare vinner långt fler priser för sina böcker än naturvetare och sådant är mönstret i olika länder. De främsta bland humanvetarna - världsberömdheter som Anthony Giddens, Claude Lévi-Strauss, Michel Foucault och många andra - utmärker sig inte för flitigt artikelskrivande utan för betydande verk i bokform.

Detta hade lätt kunnat bli en obehaglig bok, full av nostalgi och humanistisk självförhävelse; sådant förekommer i debatten. Men Myrdal klarar sig i stort sett undan detta. Han säger nämligen två mycket viktiga saker. Den första är att förändringarna i humanvetarnas publicering och arbetsstil också är bra. Att verka på en internationell arena är nödvändigt. Artikelskrivandet ger kontakter och kan bana väg för internationell bokpublicering. Det går inte att ställa sig utanför en global förändring, nu lika litet som tidigare.
Myrdals andra viktiga påpekande tar formen av en stor hypotes. Han tror att den anpassning som humanvetenskaperna genomgår i själva verket är inledningen på ett mer djupgående närmande mellan kulturerna. Det finns, säger han, stora kontaktytor där samarbete kommer att leda till betydande genombrott. Som exempel anför han historieskrivning om miljö, naturresurser och katastrofer, liksom integrerade analyser av människan som både kropp och medvetet handlande varelse.
På det sättet kommer det att skapas en delmängd av integrerad vetenskap. Det talar för gemensamma arbetsformer. Men betydande delar av säregen natur- respektive humanvetenskap kommer att bestå. Denna vision är för Myrdal också ett ideal.

Det är oundvikligt att Myrdal med sitt bibliometrifokus fått lämna annat åt sidan. Vilka åtgärder borde följa av hans analys? Vad skall forskningsråden göra? Universiteten? Forskningsministern? Om det tiger Myrdal. Jag blir nyfiken. Hade han inte kunnat säga att det är viktigt med pluralism i forskningsstödets former?
Han säger heller nästan ingenting om den elektroniska revolutionens inverkan. Bibliometrins segertåg ingår i en läsningens historia som Myrdal inte alls diskuterar. Vad händer på längre sikt med hur vi läser, hur vi lagrar, hur vi citerar, hur vi umgås med information? Automatiseringen av texthanteringen kommer kanske att relativisera betydelsen av publicering och citering? Redan Myrdals egen bok antyder detta.
Och vad händer om (när?) vetenskapens produktion flyttar sin tyngdpunkt utanför den västerländska kulturen? Här finns maktfrågor och geopolitik inbyggda. Finns det djupare värden i den akademiska livsformen som gör att både natur- och humanvetare i den "gamla världen" kan finna nya skäl att försvara den intellektuella kultur som just nu vacklar inför den "postakademiska vetenskapens" härnad? Myrdals bok stimulerar till tankar och nya frågor. Bravo!

Var är forskningen på väg?

Historikern Janken Myrdal, verksam vid SLU i Uppsala, analyserar forskningens utveckling i en global värld. Boken väcker tankar och nya frågor, skriver Sverker Sörlin.