Vår stympade perfektion

Till en början har man ingen aning om vart läsningen skall bära hän. Vilken roll kommer kniven som beskrivs så minutiöst på första sidan att spela i resten av boken - verktyg eller vapen? Av vilket intresse är textjagets förkärlek för floder deklarerat på nästföljande sida? Vilken är med andra ord den gemensamma nämnaren mellan titelns "kniv" och "flod"?
I sin nya bok prövar Eva Ström, som sedan debuten 1977 har skrivit romaner, dramatik och lyrik (för diktsamlingen Revbensstaden tilldelades hon 2003 Nordiska rådets litteraturpris), en blandform.

Kniv och Flod består av 20 korta och lyriska prosatexter som ibland ligger reportaget eller essän nära, och vars inbördes samband det är upp till läsaren att själv finna ut. Uppmärksamt söker jag efter återkommande motiv och formuleringar som kan tjäna som bryggor och föra mig någorlunda torrskodd mellan dessa prosastycken som alltså inledningsvis tycks helt disparata.
En bekännelse till människans kroppslighet - och allusion på Hjalmar Söderbergs ord "Jag tror på kroppens lust och själens obotliga ensamhet" - öppnar den tredje texten: "Jag tror på kroppens lust, på kroppens känslighet och på kroppens trestaviga ensamhet". Genom hela boken återkommer sedan tanken på denna kropps fulländning - en fulländning som utmärker inte endast människan utan omfattar hela skapelsen.
@3a Text ui:Naturens artrikedom skildras i form av än sakligt inventerande, än lyriskt målande prosastycken eller "sagor"; beskrivningar av fågel- och växtliv, men också av människoöden, oftast längs Nilens stränder i Sudan, någon gång i städer och längs vattendrag i Europa och Sverige.

Inte sällan leder språket tankarna till Gamla Testamentet. Ibland tycker jag mig också urskilja en spefull ton, påminnande om Hjalmar Söderbergs i några av hans korta prosaberättelser Historietter, vars form alltså har en del gemensamt med denna boks.
Så här inleds till exempel Sagan om den kanelfärgade vävarfågeln: "Gud skapade himmelens fåglar på den fjärde skapelsedagen och för Sudan skapade han ettusenen arter både för öknen och nilstränderna /?/. De fanns där allesammans och hörsammade samfällt evolutionens gudomliga uppmaning att vara fruktsamma och föröka sig för jordens kommande dagar."
Men i Kniv och Flod skildras ingalunda något jordiskt paradis. På omslaget är Kunskapens träd beskuret. En av dess grenar är knäckt och på väg att falla mot marken. Inuti boken återfinns en text med rubriken "Att skära i fulländningen", en formulering som tål att uppfattas bokstavligt.

Som ett naturens underverk och ett exempel på fulländning framställs här kroppen, och den är i dessa prosastycken högst påtagligt sargad, skuren i: Dissekerad på obduktionsbordet ligger en artonårig flicka som dött för egen hand, i 1600-talets Amsterdam uppvisas ett uppskuret spädbarn under en anatomilektion. Men framför allt återkommer Ström i Kniv och Flod till det bruk som benämns kvinnlig omskärelse eller könsstympning och vilket är utbrett i bland annat Sudan.
@3a Text ui:Med obarmhärtig exakthet och nykter medicinsk terminologi beskriver hon hur det går till då en flickas klitoris och inre blygdläppar skärs bort, varpå de yttre blygdläpparna fästs samman och sluts ihop med långa akaciataggar.

Mot denna bakgrund framstår plötsligt den första texten "Kniven", som jag inledningsvis förhöll mig avvaktande till, som förfärande: "Det kunde också duga med ett rakblad, eller egentligen vilket föremål som helst tillräckligt skarpt, tillräckligt vasst att det kunde fungera som en kniv. En glasskiva, en krossad flaskhals eller en vass sten." På ett plan fungerar Ströms bok som en effektiv, om än outtalad, maning till engagemang mot denna behandling av unga kvinnor.
I bland annat Sudan, genomflutet av Nilen, betraktas könsstympning ofta som en förutsättning för en flickas giftermål. Ett annat uttryck för äktenskapsmognad är nubilitet, medan en del av landskapet kring Nilen benämns den nubiska nildalen. Författaren har tagit fasta på denna överensstämmelse och beskriver dalgången så här: "en trång fertil dalgång, nedskuren, /?/. En öken, en klippig ökentrakt /?/." Texten övergår sedan i en uppräkning av en rad "könsstymparverb" och analogin blir tydlig: Flodens och den omskurna flickans öden flyter in i varandra.

Men kvinnlig omskärelse är långt ifrån det enda övergrepp som skildras i denna bok.
I några av texterna ges exempel på lidande som européer under kolonialtiden orsakade invånarna i Östafrika, och i andra skildras hur en exotisk inställning till trakten har lett till ett slags identitetsberövande. Trots ett ringa omfång på knappt sextio sidor tangerar Kniv och Flod alltså många olika ämnen, beskriver skilda livsöden och rör sig mellan trakter vitt avlägsna från varandra.

Ändå upptäcker man efter hand att detta inte alls utgör något fragmentariskt verk utan att boken förmedlar en närmast romantisk grundsyn på livet såsom en organisk enhet, vilket återspeglas i dess komposition av symmetrier och kontraster: Den sista texten återknyter till den första, geografiska platser i Östafrika motsvaras av orter i Sverige, Nilen av Helge å, och så vidare. Språket är slipat och fint som en täljkniv, innehållet rikt och flödande: Boken utgör "kniv och flod" på samma gång. Allt hör samman.

Vår stympade perfektion

Eva Ströms nya diktsamling är en bekännelse till människans kroppslighet och en stark inlaga mot kroppsliga övergrepp. Språket är slipat och fint som en täljkniv, konstaterar Maria Wennerström Wohrne.