Värdefulla Linnémanuskript

I slutet av 1729 ventilerades avhandlingen Nuptiae arborum vid Uppsala universitet. Studien om trädens bröllop försvarades under professor Georg Wallins presidium. Innehållet var föga sensationellt, vilket också sällan var fallet med dissertationer från denna tid, utan utgjorde en sammanställning av vad olika författare från antiken och framåt haft att säga om växternas fortplantning. Referenser till den aktuella forskningen på området, främst den franske botanisten Sébastian Vaillants studie om blommornas uppbyggnad från 1710-talets mitt, saknades dock helt.

Avhandlingen Nuptiae arborum fick likafullt stor betydelse för den botaniska vetenskapen - paradoxalt nog just genom dessa tillkortakommanden. Den 22-årige Carl von Linné (eller Linnaeus som han fortfarande hette) hade redan bekantat sig med Vaillants arbete, vilket hade stärkt honom i övertygelsen att ståndare och pistiller utgjorde växternas könsorgan. Föga förvånande var han mindre imponerad av den avhandling som framlades vid det universitet, som han året innan som student hade anlänt till. Själv hade han aldrig möjlighet att opponera vid disputationen, och frågan är om det hade gjort någon skillnad. Syftet med dåtidens avhandlingar var i grund och botten att respondenten skulle visa att han klarade att hantera det latinska språket i tal och skrift - det vetenskapliga innehållet var på sin höjd av sekundärt intresse.

Betydligt viktigare var att den svaga avhandlingen gav Linné anledning att författa en liten skrift om förspelet till växternas bröllop, Praeludia sponsaliorum plantarum. I detta ungdomsarbete, med vilket han uppvaktade sin gynnare Olof Celsius d y på nyåret 1730, drar han upp riktlinjerna för den indelning av växtriket, som han presenterade i Systema naturae fem år senare (1735).
Det är inte bara det rent vetenskapliga innehållet som leder tankarna till Linnés många senare skrifter. Den lilla skriften om växternas bröllop lämnar många goda prov på såväl Linnés stilistiska förmåga, som hans vetenskapliga självförtroende: "The gamble Botanici", klagar han bland annat, "tycktes famlandes uti sitt tiocka mörker leta äfter Sexus ibland Plantorna; the begynte distingvera dem uti mares och foerminas, men dett mästendels så olyckel[igen] att man kan fasa där wid". Han är fullt klar över att hans egna studier på ett avgörande sätt kommer att leda vetenskapen framåt, men han ståtar inte med lånta fjädrar utan hänvisar till Vaillants arbete med beklagande av att dess författare rycktes bort redan 1722.

Linnés handskrift om växternas bröllop förvärvades 1852 av Uppsala universitetsbibliotek och har tidigare utgivits av Thore M Fries. I höstas utkom den på nytt i ett tilltalande litet häfte, vilket även innehåller ett faksimil av handskriften. Att transkriberingen har skett med största omsorg - till och med originalets radbrytning har följts - kan man således lätt och snabbt förvissa sig om. Utgåvan är dessutom försedd med förklarande noter till de botaniska avsnitten samt med en översättning av hela texten till engelskan. Utgivarna med Xtina Wootz i spetsen har svarat för ett gediget arbete.
Samma omdöme gäller Lars Bergquists utgåva av Linnés egna föreläsningar kring skriften Fundamenta botanica, som han utgav i Holland 1736 (tryckningen skedde dock redan 1735). Studien, i vilken han utlägger sitt sexualsystem, utgör på sitt sätt en fortsättning på det arbete som Linné inledde med Förspel till växternas bröllop. Samtidigt var inte heller detta ett färdigt, slutgiltigt arbete, utan snarare en första utgåva av det verk som 1751 utkom under titeln Philosophia botanica.

Några år dessförinnan, närmare bestämt höstterminen 1748, höll Linné den aktuella föreläsningsserien, i vilken han ytterst noggrant genomgick de centrala tankarna i Fundamenta botanica. Manuskriptet, som sammanlagt upptar omkring 350 trycksidor, är, liksom förlagan, indelat 365 paragrafer fördelade på tolv kapitel. Antalet paragrafer och kapitel motsvarar årets dagar och månader, varför den som dagligen läser en av paragraferna torde ha genomgått en grundkurs i den linneanska systematiken efter ett år. Anteckningarna är troligen nedskrivna av Linnélärjungen Pehr Osbeck; för denna hypotes talar såväl handskriftens piktur som andra förhållanden.
Om botanikens grunder utgör i sig ett bevis på vilken betydelse föreläsningarna hade för kunskapsförmedlingen under denna tid. Om avhandlingarnas kvalitet, med vår tids mått mätt, syftade föreläsningarna otvivelaktigt till att förmedla vetenskapliga insikter. Lars Bergquist, tidigare mest känd som Swedenborgforskare, har all heder av sitt arbete. Kommentarer, noter, register och - så vitt jag kan bedöma - akribi är mönstergill.

Bokens natur gör att den främst vänder sig till de vetenskapshistoriskt eller botaniskt specialintresserade. Men det är inget fel i det; särskilt inte som den kommer att bli till stor nytta för den framtida forskningen. Det är ju, som lärdomshistorikern Gunnar Broberg påpekar i sitt förord: "Böcker ska inte bara skrivas för nuet utan också för efterkommande."

Värdefulla Linnémanuskript

Carl von Linnés tidiga arbete Praeludia sponsaliorum plantarum kastar liksom hans ­föreläsningar över Fundamenta botanica från 1748 nytt ljus över den linneanska systematikens framväxt och innebörd, skriver Carl Frängsmyr.

Carl von Linnés tidiga arbete Praeludia sponsaliorum plantarum kastar liksom hans föreläsningar över Fundamenta botanica från 1748 nytt ljus över den linneanska systematikens framväxt och innebörd, skriver Carl Frängsmyr.