Värdet av goda grannrelationer

Sverige och Finland firar i år ett märkesår med en lång rad av arrangemang: konferenser, konserter, teater, mässor, utställningar. Märkesåret är 1809.
Varför fira 1809? Svenskar kan ju säga att i och med freden i Fredrikshamn 1809 tvingades Sverige överlämna Finland till Ryssland. Freden var en katastrof för Sverige, ett slut för Sveriges roll som stormakt. Och finländare kan säga att freden innebar att Finland blev en del av det ryska riket med en osäker framtid som följd.

Ändå firar vi i såväl Sverige som i Finland under rubriken "Två länder - en framtid" och betonar vår gemensamma historia och kultur och vår gemensamma framtid.
@3a Text ui:Flera böcker har skrivits och kommer att skrivas om detta. En bok av särskilt intresse är Grannar Frändskap och friktion. Av särskilt intresse därför att den inom ramen för ett måttligt format, cirka 200 sidor, ger en god analys av Finlands förhållande till Sverige och till Ryssland och därför att författare är Mauno Koivisto, bland annat Finlands president åren 1982-1994 med lång erfarenhet som ledande finländsk politiker och även som författare till ett tiotal böcker om finländsk historia och politik.

Koivisto betonar att om man vill förstå relationerna mellan Finland och Sverige måste man utgå från ett långt historiskt perspektiv. Han skildrar därför ingående vår gemensamma historia under främst 1800-tal och 1900-tal, liksom Finlands ställning som ryskt storfurstendöme 1809-1917 och Finlands relationer till Ryssland/Sovjetunionen och Ryssland igen efter 1917. Det är särskilt för svenska läsare värdefullt att få detta perspektiv.

Jag vill framför allt beröra vad han skriver om andra halvan av 1900-talet då Koivisto själv var en ledande aktör med den inblick i förhandlingar och händelser och den kännedom om människor i de tre länderna som denna position medförde. Han skriver exempelvis om vänskaps-, samarbets- och biståndspakten Finland/Sovjetunionen, om den ekonomiska integrationen och om Nordek-förhandlingarna. Finlands förhållande till Sverige och omvärlden behandlas på ett balanserat sätt.

Han skriver inte bara om idyllisk samverkan, om två länder och en framtid. Han pekar också på problem och konflikter, på de båda ländernas olika situation och utgångspunkter, särskilt på Finlands speciella situation och försök att forma goda relationer inte bara till Sverige utan också till den stora grannen österut. Han betonar starkt värdet av goda grannrelationer, men också varje lands egen identitet - "bara ett land som är tryggt i sin egen identitet kan ha förståelse för andra folks nationella särdrag".

Ibland kan man notera en viss irritation över Sveriges handlande, brist på information och oförmåga att inse andra parters situation, främst nordiska olikheter. Han är för den delen ibland också kritisk till finländsk politik och finländska politiker. Bland annat säger han att Urho Kekkonen (president 1956-81) "handlade egensinnigt". En uppfattning som han inte är ensam om.

Koivisto hade många kontakter med svenska politiker. Han skriver med värme om sina goda kontakter med Tage Erlander och Thorbjörn Fälldin. Däremot hade han inte lika goda kontakter med "den intensive, rigoröse och självsäkre" Olof Palme. Med Fälldin byggde han upp "den mest fruktbara samtalskontakten av alla svenska politiker".
Han ställer en avslutande fråga, viktig i en tid då vi främst talar om globalisering, mindre om samarbete på nordisk nivå, om de nära band som förenar våra länder: "Har vi gjort tillräckligt på detta plan?" Han besvarar själv inte frågan, men av boken framgår hans grundsyn: Vi kan, vi bör, göra mera!

Ingemar Mundebo
kultur@unt.se

Värdet av goda grannrelationer

Mauno Koivistos nya bok ger en god analys av Finlands förhållande till både Sverige och Ryssland, anser Ingemar Mundebo.