Varierat om och av Linné

Ännu återstår tre år till 2007 års stora Linnéjubileum, men detta hindrar inte att det redan utkommer åtskillig linneana av olika slag från trycket. Det gäller både vetenskapliga och mer populära verk. Häromåret kom Wilfrid Blunts klassiska Linnébiografi i ny upplaga och i höstas utgavs fotografen Marita Jonsson en bok om olika Linnémiljöer.Tidigare i våras utgav Kungliga Skytteanska samfundet i Umeå den andra av tre planerade volymer om och med Linnés lappländska resa från 1732. I fjol utkom en textkritisk edition av själva reseberättelsen, vilken nu följs av en minst lika imponerande kommentardel. I folioformat omfattar den nya kommentardelen drygt 500 sidor, vilket är mer än dubbelt så mycket som själva reseberättelsen. Den återstående tredje volymen blir en faksimilutgåva av originaltexten.Lapplandsresan företogs då Linné ännu bara var 25 år gammal, och den är den enda av landskapsresorna som han själv nedtecknade för egen hand. Det skulle dock dröja ända fram till 1889 innan en förs-ta tryckt svensk utgåva av verket publicerades (även om den kom ut på engelska redan 1811). Mannen bakom 1889 års svenska utgåva var botanisten Evald Ährling, som dock avled innan boken kom ut. Ährling valde att normalisera ortografin, vilket gjorde att hans edition snart ansågs föråldrad. Redan 1913 förelåg en ny utgåva, vilken har legat till grund för samtliga senare utgåvor under 1900-talet. Nu när nästan ett sekel har gått finns det således goda skäl att börja från grunden igen, vilket man alltså gör och har gjort med besked. Det kan för övrigt vara värt att notera att Sigurd Fries består Ährling med en viss äreräddning. Visst kan man kritisera hans beslut att modernisera stavningen, men mot noggrannheten i hans arbete kan man bara rikta detaljanmärkningar. Påpassligt noterar han att 1913 års utgivare litade så mycket på Ährling att de även har övertagit några av de felaktiga avskrifter han gjorde.Reseberättelsen i dess helhetDet var under år 1731 som Linné började planera sin lappländska expedition. I en skrivelse till Vetenskapssocieteten i Uppsala, daterad den 15 december detta år offentliggjorde han planen och ansökte om anslag. I brevet motiverade han resan genom Lappland med att "ingen tract i världen kunne gifva härligare observationer uti alla tre Natursens rike, så att man där ifrån med godt samvete eij sig hålla borde". Svaret på hans ansökan dröjde, och så sent som i april 1732 sände Linné en påminnelseskrivelse till societeten — vilken uppenbarligen hade verkan.Tacknämligt nog har utgivarna inte bara integrerat själva reseberättelsen utan också den därtill hörande korrespondens med Vetenskapssocieteten. Den reseberättelse som Linné läste upp inför Vetenskapssocieteten någon månad efter hemkomsten (originalet finns i Linnean Society) finns återgiven i dess helhet, liksom diverse sidoanteckningar och kartor som Linné gjorde under eller i anslutning till resan. Inkluderad är vidare en liten samisk parlör som Linné utarbetade.Ingegerd Fries och Sigurd Fries svarar för eminenta och utförliga textkommentarer. Phebe Fjellström har skrivit de fullödiga etnologiska kommentarerna, vilka inte sällan är små guldkorn som kan läsas med stor behållning även när man inte har originaltexten till hands. Ingvar Berg skriver informativt om Linnés resvägar och färdsätt. På hästryggen kunde Linné färdas bortemot sex mil om dagen. Till fots gick han ungefär två mil på en dag, men i fjällen vandrade han även under delar av den ljusa natten och hann följaktligen ännu längre. Bengt Jonsell skriver om Linnés Lapplandsherbarium, dvs de bortemot 300 exemplar av olika fanerogamer som Linné samlade under sin resa.Kungliga Skytteanska samfundet och verkets redaktörer och författare har svarat för en förtjänstfull kulturgärning med dessa ambitiösa och högkvalitativa Linnékommentarer. Del II i Lapplandsreseutgivningen uppfyller tvivelsutan den i förordet angivna målsättningen att under överskådlig tid "vara ett användbart och verksamt bidrag till den livaktiga Linnéforskningen."Drivet och engageratLäkaren och författaren Nils-Erik Landell har under senare år publicerat ett antal populärt hållna skildringar av det svens-ka 1700-talet, särskilt om ämnen som rör natur och trädgård. Ett exempel är hans bok Mälarseglats, som tar sin utgångspunkt i Johan Fischerströms motsvarande sjöresa i början av 1780-talet.Nu är Landell aktuell med en bok betitlad Läkaren Linné. Som 1700-talskännarna väl vet ägnade sig Linné även åt medicinen — en disciplin som för övrigt stod botaniken nära under detta sekel. Linné skapade en systematisk ordning även för olika sjukdomarna, och när han för första gången utnämndes till professor var det i praktisk medicin.Landell berättar drivet och engagerat om Linnés liv och karriär, om farsoter, humoralpatologin, örter, operationer och mycket annat. Men framställningen hade vunnit på en viss uppstramning av dispositionen och ett tydligare fokus (och varför används konsekvent historiskt presens?). Ibland störs läsningen av en eller annan ohistorisk kommentar. När Linné skriver om malaria utgår han från att sjukdomen hade samband med lerpartiklar i stillastående vatten (således en variant av den klassiska miasmateorin). Eftersom dessa vattenpölar var frusna vintertid dröjde det till våren innan sjukdomen började grassera. Detta föranleder Landell att påpeka att det "med facit i hand [är] vemodigt att se hur nära Linnaeus är gåtans lösning" eftersom vi i dag vet att "malariamyggor lägger sina ägg i stillastående vatten — som ofta har leraktiga bottnar". Jag vill nog hävda att Linnaeus alls inte var nära malariagåtans lösning — och heller aldrig hade kunnat vara det eftersom han levde i en helt annan tid än tropikmedicinaren Ronald Ross som mot 1800-talets slut visade att malariaparasiter sprids via myggor.För den allmänintresserade läsaren fungerar Läkaren Linné — trots att en del invändningar kan göras — som en god introduktion, även om den för fackfolket knappast tillför så mycket nytt. Boken är snyggt layoutad och innehåller många fina färgfoton av Landell, som också är en skicklig fotograf. I vissa fall kan man dock undra över motivvalen, så är ett fotografi av dagens domkyrka med de Zettervallska tornen försett med bildtexten "Carl von Linné begravs 1778 i Uppsala domkyrka." När Linné begravdes såg Domkyrkan helt annor­lunda ut.I Linnés fotspårUpplandsförfattaren Staffan Söderlund tar sina läsare med på blomstervandringar i Linnés fotspår. Som en vägledning använder Söderlund ett antal av de totalt cirka 3 000 växtplanscher som baron Carl De Geer samlade i Leufsta kring sekelskiftet 1900. Lejonparten av dessa är skapade av botanisten Carl Axel Magnus Lindman. Baronen De Geer hade ett starkt och genuint intresse för växter och lade ned mycken möda på sin trädgård. I detta värv bistods han för övrigt av sin trädgårdsmästare Olof Strindberg, bror till August. Författaren ville en gång, det var på hösten 1882, besöka Leufsta, men brodern avstyrkte besöket — sannolikt eftersom den konservative baronen hade föga till övers för författaren.Om allt detta skriver Söderlund intresseväckande och initierat. Man kan faktiskt undra om det hade varit nödvändigt att dra in Linné i det hela. Förvisso kan det vara givande att läsa Linnés anteckningar om de avbildade växterna, vilka i en del fall också trycktes på planscherna. Men likafullt härrör planscherna från en helt annan tid och är nog fascinerande i sig själva och sitt eget sammanhang.Bortsett från en del smärre stilgrodor (som att en kort sammanfattning av Linnés liv har givits rubriken Linné i ett nötskal) har det blivit en trevlig liten bok, där det dock snarare är de mycket dekorativa växtplanscherna i färg från slutet av 1800-talet än Carl von Linné som inspirerar till blomstervandringar.