Varje mening rymmer en upptäckt

När kritiker och författarkolleger ska uttala sig om Alice Munro slår de ofta knut på sig själva i sina försök att förmedla hur bra hon är. Det har att göra med att Alice Munro är ovanligt bra, men beror också på att hon det senaste decenniet varit en relativt förbisedd författare som, menar de, förtjänar en större läsekrets.
Bättre pr än alla omdömen sammantaget fick Alice Munro i våras när hon tilldelades Bookerpriset, som de senaste två åren haft ett stilbrott och premierat mindre poppiga författare. Bookerjuryns val av Alice Munro påminner om Svenska Akademiens val av Doris Lessing, ett pris som kunde ha delats ut för decennier sedan (Lessing var värd det redan efter debuten Gräset sjunger) men som krävde många års nedmontering av subtil sexism för att vara möjligt.

I mina ögon är det inget mysterium att det är Margaret Atwood och inte Alice Munro som fått rollen som Kanadas författare med stort F. Atwoods romaner lockar fler läsare med sin mörka suggestiva spänning och sina lömska kvinnor som viskar om avund, ånger och hämndlystnad.
Det är inte heller förvånande att Alice Munro inte är en bestseller. Utöver det faktum att novellsamlingar nästan uteslutande får mindre uppmärksamhet än romaner så säljer lågmäld prosa med hög densitet sällan stort. Hos Munro rymmer varje mening en ledtråd, en upptäckt, här finns inga transportsträckor. På en enda sida kan hon förmedla en djup inblick i en människas liv, vilket är mer än vad de flesta kan åstadkomma i en hel novell, film eller roman. En förmåga som Bookerjuryn också tog fasta på i sin motivering.

Alice Munros svenska förlag, Atlas, har förstått att haka på det förnyade intresset för Munro. I augusti kom Kärlek, vänskap, hat (2001) ut på pocket, i vår kommer hennes nya bok För mycket lycka och nu publicerar man Nära hem. Här har man plockat godbitarna ur Munros tre första novellsamlingar i svensk översättning, Jupiters månar (1982), Kärlekens vägar (1986) och Äpplen eller apelsiner (1990).

Novellerna kretsar kring kvinnor i små sömniga städer, ofta i Munros hemprovins Ontario. Man får ta del av deras vardag med slitsamma relationer, förhoppningar och ambivalens inför familjelivet. Alice Munro har tre döttrar och en fjärde som dog kort efter födseln. I Miles City, Montana finner huvudpersonen en frid i att lämna hemmet för en bilsemester: "Jag älskade att få ge mig i väg. När jag var hemma hade jag ofta en känsla av att jag letade efter något ställe att gömma mig - ibland för barnen men oftare för de arbetsuppgifter som behövde utföras... Jag ville gömma mig så jag kunde sätta i gång med min verkliga uppgift, som var något slags strävande efter avlägsna delar av mig själv."
Exemplen på Munros förmåga att var kärnfull hittar man på varje sida. I öppningsnovellen Dulse minns den tillbakadragna poeten Lydia sitt spruckna förhållande med kvinnotjusaren Duncan: "De träffade Duncans vänner ibland, och hon kände sig nervös tillsammans med dem, hade en känsla av att de fogade henne till en lista, spekulerade. Hon tyckte inte om att se hur mycket han gav dem ur det där förrådet av gåvor - anekdoter, parodier, smickrande kvickheter - som också användes för att bedåra henne. Han kunde inte med tröghet. Hon hade på känn att han föraktade människor som inte var kvicka." På några få rader lyckas Munro ge en bild av Duncan, men också av Lydias osäkerhet.

En av förklaringarna till den air av storslagenhet och melankoli som ofta genomsyrar Munros noveller är hennes förmåga att låta historien förflytta sig fram och tillbaka i tiden, ett grepp som Munro behärskar till fulländning. Vad blev det av mitt liv? Vad kunde ha blivit? I Miles City, Montana beskriver Munro hur en kvinna grälar med sin man för att sedan återförenas: "... rådbråkade och luttrade, fattade vi varandras händer och skrattade... Vi drack vin till middagen eller bestämde oss för att ha en bjudning". I stycket som följer förstår man att det var länge sedan och att mannen, far till kvinnans två barn, inte längre finns i hennes liv: "Jag har inte sett Andrew på åratal, vet inte om han fortfarande är smal, om han blivit helt gråhårig, om han propsar på sallad, talar sanning eller om han är fryntlig och besviken."

I hennes senare alster, The View from Castle Rock (2006, ej översatt), där hon blandar självbiografi med släktforskning, är stilen om möjligt ännu säkrare, stramare, ibland närmast torr, delvis på grund av att Munro har blivit äldre, 78 år, och i stället för att avhandla teman som kärlek och åtrå gärna skriver om den äldre kvinnan (hon själv) som för att glömma den eventuellt maligna knölen i bröstet åker runt med sin make och tittar på fornminnen. Att läsa The View, eller Munro generellt, är lite som att äta rågknäcke utan pålägg, i motsats till en saftig kanelbulle. Lite svårtuggat men det mättar längre och efteråt är man glad att man valde det nyttigare alternativet.

Varje mening rymmer en upptäckt

I Alice Munros prosa finns inga transportsträckor - här har allt betydelse. Matilde Sköld läser en kritikerhyllad författare som bara blir stramare och säkrare med åren.