Värld och världsbild i förändring

Det ska sägas med en gång: Erland Lagerroth är en kättare. Åtminstone för alla traditionella forskare, inklusive humanisterna, där han har sin ursprungliga hemvist. Säkert dock med undantag för många fysiker, vars bild av världen ochvetandet accelererat på ett sätt som vi andra nog har mer än svårt att göra oss en föreställning om.Lagerroths kätteri är nu ingen hemlighet. Hans bok Litteraturvetenskapen vid en korsväg (1980) betraktades redan den som något av en stridsskrift. Det har blivit åtskilliga böcker sedan dess där han undan för undan vidgat och breddat perspektivet (så t ex i Mot en ny vetenskap, Världen och vetandet sjunger på nytt och Nya tankar, nya världar).Naturvetenskapen i fokusI den nu aktuella boken Sökandet är vårt största äventyr (Mareld) står filosofin, vetenskapsteorin och naturvetenskaperna i fokus lika mycket som någonsin humaniora. Det är inte uttryck för någon värdering,snarare en ny vända in i C P Snows till synes olösliga fråga om "de två kulturerna", deras förutsättningar och inbördes förhållanden. Lagerroth presenterar, inventerar och diskuterar en mängd verk av författare och forskare från Rolf Edberg till Ken Wilber, Goswami och Ilya Prigogine. Men han redovisar också seriösa studier i och samtal med representanter från vårt svenska "etablissemang", som Lars Gyllensten och Georg Klein.Prigogine fick Nobelpriset i kemi redan 1977 för sin teori om "dissipativa strukturer". Lagerroth menar att den snarare borde kallas en upptäckt, som "visat på en ny existensform och därmed skapat en ny världsbild. Världen är inte en addition av passiv materia eller en mekanisk maskin utan ett hav av självorganiserande system, som skapar nytt när de omskapar sig själva.Eftersom Prigogine fick Nobelpriset 1977 just för detta, har han därmed också gjort den största inbrytningen hittills i den traditionella vetenskapen".Den "nya" vetenskapen har haft grepp om oss sedan 1600-talet och har det alltjämt. Men den har förlorat en del av sitt tolkningsföreträde.Humaniora har länge och ängsligt försökt legitimera sin vetenskapliga status genom att närma sig naturvetenskapens paradigm och mönster.Inte minst, säger Lagerroth, "genom att acceptera dess världsbild och efterhärma dess metoder: analys, reduktion, ja t o m kvantifiering".Vad är det för fel i det då? Inget alls, i och för sig, menar Lagerroth.Analysen kan vi aldrig undvara, empirin inte heller, men hur långt räcker det? Ett nytt synsätt måste innesluta , men också överskrida dem.Enligt Lagerroth är helheten är inte bara mer än sina delar, den är en föränderlig och självskapande struktur (min kursivering), som inte gör halt vid skiljelinjen mellan materia och medvetande, ja, inte ens mellan organiskt och oorganiskt. Antingen kan man välja delarna och dess summa eller se "virveln", strukturen, och delarnas ständigt föränderliga och vidareutvecklande funktion i den. Här finns också medvetandet integrerat, och då inte som ett "epifenomen", den felandelänken som vi har lite genant svårt att bestämma. Det handlar om ett gränsöverskridande och självkorrigerande, ja, självskapande system, som den traditonella forskningen har lätt för att avfärda som "metafysik". Utan att komma med någon närmare definition, eftersom denna vetenskap så att säga redan har definierat sig själv.Prigogines efterföljdLjuslågan, vattenvirveln är författarens enklaste och nära nog banala men talande bilder för det system för livet och universum han vill visa på. Och han gör det bl a i Prigogines efterföljd: "Virvlar är vi omgivna av överallt: orkaner och cykloner i öst och väst. Men de är ju bara delar av den stora, den största virveln: solenergins enorma kretslopp på Jorden. Andra sådana delar är vattnets kretslopp, för att intetala om det kretslopp som är villkoret för allt liv: växternas och bakteriernas fotosyntes, som med hjälp av solljuset skapar den egna existensen och därtill frisätter det syre som driver djur och människor.Det är en fråga om en annan existensform än den lineära som det gamla tänkandet förutsätter ( min kursivering), en som med sin svårförstådda turbulens inte låter sig behärskas och säkerställas."Ett intressant exempel tar Lagerroth från datavärlden: 50- och 60-talen medförde ett genomslag för systemtänkandet inom tekniken:"Men systemtänkandet blev vid denna tid också utsatt för generell kritik, därför att det inte ledde till en formell matematisk teori. Naturligt nog eftersom samtidens matematik inte dög till att beskriva systemens icke-lineära dynamiska existensform. En sådan matematik kom emellertid att växa fram med datorn: (—-). En matematik som överaskande förmår handskas med den verklighetens komplexitet som den traditionella matematiken sopade under mattan."Om vi lämnar det lineära tänkandet ryker väl självklarheten hos både Big Bang och Darwin. Onekligen utmanande. "Den nya vetenskapen" gjorde slut på kyrkans tolkningsföreträde.I modern tid och här på hemmaplan rensade Hedenius upp i rigida strukturer och teologisk bråte. Men sedan var det stopp: Vi fick en "vetenskapskyrka " och därmed vattentäta skott mellan tro och empiriskt, "verifierbart", vetande.Holistiskt synsättDet här är ett ämne som länge engagerat Elisabet Hermodsson, som både i sin konst och sitt författarskap i decennier ägnat sig åt vetenskapsteori och civilisationskritik. Hennes holistiska synsätt är naturligtvisövergripande, men samtidigt logiskt och knivskarpt. Hon ägnas också ett avsnitt i Lagerroths bok, som gärna kunde ha varit mer utförligt. Den intresserade rekommenderas att omedelbart gå till hennes bok Där världen blir till (bokförlaget Åsak, 2000). Där får vi också en överblick över hur hennes tänkande vuxit fram — och hur chockerande mycket av det som nu presenteras som "nytt" hon föregripit! Inte minst dogmen om "objektiva fakta", ideologilöshet, frihet från värderingar ...Som Lagerroth och den forskning han intresserar sig för ser det får vi välja mellan att bygga på paradoxen slump och nödvändighet ( något som han med Ken Wilber kallar Hoppsan-filosofin) och en gränsöverskridande, föränderlig integration och samverkan mellan delar och strukturer. Med den senare försvinner också klyftan mellan "de två kulturerna" på vägen mot något som allt mer börjar skymta — "General science".Har då Lagerroth ett teleologiskt synsätt? Knappast, men han nämner gärna termen teleonomi, som inte handlar om gudomlig avsikt, men väl om naturens egen. Från oväntat håll, säger han, "från naturen själv, återkommer här aktivitet, målinriktning och mening till den värld som i den naturvetenskapliga ideologin har reducerats till enbart 'objekt'. Och vi kan förstå att felet med 'materialismen' inte var att den var en lära om materien, utan att den inte förstod sig på materien. På grund av den anlytiska reduktionismen var den oförmögen att se att naturen fungerar som självorganiserande system." Man har kort och gott begått ett kategorifel (Wilbers term) när forskningen "reducerar det hela till ett öga, ett område, som påstås vara det enda giltiga".Lagerroth ser en befrielse från reduktionen, från de två kulturerna: han ser ett universum att känna sig hemma i i stället för en kall och alienerad Aniaravärld. Där är humanismen möjlig — "nämligen en 'humanism' som också omfattar naturen". Vi skulle därmed slippa den plågsamma navigeringen mellan Schylla och Charybdis, mellan vetenskaplig objektivitetshybris och irrationalistisk tankeröra, som Klein talat om.Droppen urholkar stenenTala om paradigmskifte — detta slitna ord! Och visst låter det hädiskt — men min tro är att vi lär bli tvungna att välja ännu en gång. Låter vi bli gör utvecklingen det åt oss. När gamla mönster har tjänat ut självdör de, låt vara långsamt. Inte därför att determinismen och evolutionen så säger, utan för att människor ser och tänker själva. Därför att droppen urholkar stenen.Lagerroth är en stimulerade, pedagogisk och spänstigt utmanande skribent. Hans referenser är många och väcker en uppfriskande och obändig nyfikenhet hos den som vill gå vidare, ifrågasätta och söka.Kort sagt, forska.