Paulo Coelho är en av vår tids mest lästa författare, igenkänd av miljoner och med en rad böcker bakom sig som översatts till 73 språk. Med välformulerade meningar och djupt existentiella tankegångar som känns så allmängiltiga att de skulle kunna tas för universella sanningar (om något dylikt skulle existera) fångade han även mig i boken om fåraherden Santiago. Därför var det med spänning jag öppnade den brasilianske författarens senaste tillskott till sin familj av titlar, Alef.
I Alef är Paulo Coelho sin egen huvudperson. Författaren har tappat bort kopplingen till sig själv, till Gud och till världsaltet. Han är vilsen och för att återskapa sig själv ser han ingen annan väg än att ge sig ut på en lång resa. Tillsammans med en liten skara medarbetare sätter han sig på första bästa tåg som ska ta honom längs den 9 288 km långa transibiriska järnvägen. Men en rad märkliga omständigheter gör att ännu en resenär tar plats i kupén och det blir snart klart att den 21-åriga ryskan Hilal bär på den själsliga kompass som ska leda författaren hem. Spänningen är olidlig. Eller?
Dessvärre misslyckas Paulo Coelho med sitt berättande i Alef. Berättelsen känns alltför ofta osammanhängande, långsökt och rent ointressant. Huvudpersonen själv porträtteras som en självcentrerad och arrogant man, lite för väl medveten om sin framgång, och som lättvindigt ursäktar sitt suktande efter Hilals nakna flickkropp med det faktum att de var kära i ett tidigare liv.
Visst finns det en del tänkvärda partier som inte bara passerar obemärkt. Det är stycken om den medvetna närvaron, om känslan av att stänga av autopiloten och våga leva på riktigt. Men de bärs inte upp av en tillräckligt bra berättelse och signar därför till marken som murkna löv på hösten. Och det är synd! För Paulo Coelho kan skriva magiska historier om han låter fantasin hålla honom i handen på resan. Och ibland skymtar detta förbi, då framför allt i de scener som utspelar sig på 1500-talet.
Men i den övervägande delen av Alef dras de filosofiska trådarna för långt, så långt att de slutar att kännas allmängiltiga och börjar bli uteslutande. Min förhoppning är att Paulo Coelho inte stressar utan låter nästa bok mogna till sin rätta kvalitet innan den sätts i pränt.