Världskrig bakom Prousts mästerverk
Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt försenades av det brinnande världskriget, vilket fick långtgående konsekvenser för såväl utgivning som innehåll.
Foto: Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under 1914 finns inte en enda uppgift om någon middag eller bjudning. Sällskapslivet var som dött och vaknade endast så småningom till liv igen. Då blev det tid för Proust att, inte bara att tänka på utgivning utan att ta vara på alla de möjligheter till utvidgning av romanen som redan fanns. Sorgen över Agostinellis död 1914 har präglat delarna Den fångna och Rymmerskan. Förutom dessa helt nyskrivna partier om kärlekshistorien med Albertine kom själva världskrigets kronologi att dras in i romanen På spaning efter den tid som flytt. Proust övergav därtill sin förste förläggare, Bernard Grasset, efter en del turer fram och tillbaka, då han insåg att han kunde få bättre villkor hos NRF. Det blev kontrakt 1916.
Men andra delen, I skuggan av unga flickor i blom, trycktes först i slutet av 1918 och kom ut året efter på NRF, vars chef var Gaston Gallimard. Senare kom själva förlaget att bära hans namn. Med knapp marginal erövrade Proust Goncourtpriset 1919 och slog därmed Roland Dorgelès roman från kriget, Träkorsen, detta till mångas förargelse i Frankrike. Priset öppnade vägen till Europa och världen. Litteraturen som hade fått stå på undantag så många år fick en ny blomstring liksom konsten.
I en nyutkommen volym, Marcel Proust. Brev i urval (översatta av Anders Bodegård, Bonniers förlag, recenserad i UNT 7 november) finns ett brev från april 1918, ställt till en äldre dam, Madame Catusse. Det var en god vän till hans mor. Madame Catusse hade hjälpt Proust att flytta in 1906 i våningen på boulevard Haussmann. Hon hade hjälpt honom att sälja möbler 1917. Proust ansåg sig då utfattig. Proust skriver i detta till svenska översatta brev till Madame Catusse om att han själv inte kan känna någon rädsla för kanoner och gothaplan. Han är alltså den ende i huset, som inte går ner i källaren när larmet går. Céleste sitter hela dagarna där nere, skriver han ironiskt om sin hushållerska.
Vid en senare tidpunkt stod det klart att Proust inte skulle få bo länge till i våningen på boulevard Haussmann. Han blev tvungen att betala för tre års hyra till den släkting som ägde huset. I brev till Madame Catusse berättar Proust om hur han kände det, när han tvingades lämna sitt berömda korkrum på boulevard Haussmann och flytta iväg 1919, först till rue Larent-Pichat, genom skådespelerskans Réjanes försorg, sedan till rue Hamelin. Den sistnämnda våningen var enligt Proust ett ovärdigt kyffe, där knappast ens hans enkla säng och madrass fick plats. Dyrt var det emellertid med tidens sätt att se. Första världskriget innebar en ekonomisk kris. Hyrorna steg exempellöst, aktierna föll och att ha som Proust flera anställda kostade pengar.
Proust skriver till sin förläggare Gaston Gallimard och klagar på sina kontrakt. Inflationen hade inte höjt hans författarinkomster.
Första världskrigets stämningar finns med i de tillskrivna partierna i Den återfunna tiden, sista delen i På spaning efter den tid som flytt. Visserligen hade Proust redan skrivit ordet Fin, Slut, men det hindrade honom inte att skjuta fram detta slut och få in nyskrivna avsnitt som den långa nattvandringen med baron de Charlus, där gothaplanen susar över Paris.
Restaurangen Ritz vid Place Vendôme i Paris var som ett andra hem för Marcel Proust. I ett brev från försommaren 1918 skriver Marcel Proust till hertigen av Guiche som han känt sen tiden kring 1900: " I kväll har jag varit på Ritz med en dam och vi satt och pratade när en bomb föll ner i trädgården till restaurangen och en annan utanför på Place Vendôme. Det blev ett fasligt liv och alla på hotellet började springa runt. Till slut liknade det en ren fars men jag hörde att några hisspojkar sårats och det gjorde mig verkligen ledsen." Paris hade bombats. Guiche hade hjälpt Proust när hyrorna förföll på boulevard Haussmann. Guiche var på mödernet släkt med Rothschild.
I ett annat brev från samma år till Guiche försöker Proust förklara sin inställning till litteraturen som något tillhörande alla: "Varför skulle litteraturen räknas som en egen trädgård vid sidan om? Varför skulle den inte kunna uppfattas som en utgrävning på djupet i andras trädgårdar? En författare kan intressera sig för specialister som till exempel vet allt om lastfartyg medan specialisten i fråga kanske inte intresserar sig ett dyft för litteraturen". Guiche får löfte om böcker så fort de bara kommer ut. Det gällde till exempel nyutgåvan av Swanns värld och pastischerna som tidigare tryckts i Le Figaro.
Bland de många biografiska spår som den stora franska brevutgåvan ger (utkommen på Plons förlag) finns en ny kärlekshistoria från 1918 rörande en ung man vid namn Henri Rochat. Rochat hade just varit uppassare på Ritz. Rochat blev sekreterare och skrev en hel del brev åt Proust, med åtskilliga stavfel. Rochat var därtill dyrbar i drift. Han skaffade Proust absurda utgifter. Proust försökte till slut bli av med honom med hjälp av sina vänner och skaffa honom ett arbete utomlands. Det anses att Rochat är en huvudmodell för Morel, baron de Charlus musikaliske skyddsling.
Kärleks- och penningbekymmer var en sak. Värre var att sörja de vänner som stupat för fienden. Till dem hörde Bertrand de Fénelon. En annan vän, Emmanuel Bibesco hade begått självmord på grund av annalkande förlamning. Hans bror Antoine gav 1949 ut brev från Marcel Proust men stuvade därvid om både datum och citat, vilket Philip Kolb indignerat påpekade i sin monumentalutgåva av Prousts korrespondens på Plons förlag.
Även Marcel Prousts bror Robert var vid fronten som läkare. Under ett besök i Paris hade han råkat ut för en bilolycka och låg på sjukhus. För Proust blev detta en utmärkt ursäkt att skjuta upp såväl det ena som det andra samtidigt som han planerar ett nytt möte i framtiden. Till Guiche skriver till exempel Proust följande. "Jag skall försöka i nästa vecka, såvida Ni inte skall resa bort den tiden, i så fall kanske vi kan ses redan nu på torsdag - om Ni inte är ovilligt inställd förstås, eftersom Ritz för mig skulle vara mest praktiskt. Det har blivit min vanliga matsal och därför tröttas jag minst av den omgivningen".
Men vill Proust ha svar på sina propåer? Det verkar inte så för han fortsätter: "Bry Er inte om att svara, trötta Er inte med att skriva till mig, jag skall be Céleste att telefonera för att bestämma den kväll Ni önskar. Jag var glad att Ni skrev eftersom jag inte tycker om att göra något bra igen efter gräl och tanken på att vi blivit ovänner var mig verkligen en börda". Brevväxlingarna blir som små romaner i miniatyr, där mer eller mindre inbillade händelser dramatiseras av Proust. Läsaren får nöja sig med halvkvädna visor och glimtar från en svunnen värld. Men fragmenten kan plötsligt glida samman och ge en kaleidoskopisk bild, ett undanglidande helt, som lockar och fascinerar.