Väst och öst möts i Omars dikt

Det är fin och genomarbetad poesi i Mohamed Omars nya diktsamling, konstaterar Tore Winqvist.

Foto: Lennart Engström

Litteratur2007-04-23 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bland de unga författare som trätt fram i Sverige det senaste decenniet är det inte så få som har "invandrarbakgrund", som det brukar heta. En av dem, som UNT:s läsare kunnat möta som både krönikör och poet, är Mohamed Omar, iranier på fädernet och svensk på mödernet. Han kommer i dag ut med sin tredje diktsamling, Faraos förbannelse. Även om denna titel helt tycks sakna anknytning till någon av de drygt trettio dikterna i samlingen, så stämmer den ändå i tonen med nästan allesammans. Ett genomgående tema är nämligen upplevelsen av att stå med ena foten i vardera kulturen, den svenskt/västerländska och den muslimskt/orientaliska.
Allra tydligast uttrycks spänningen och impulserna mellan dessa båda världar i "Epistel II", där en somalier står på knä i en moské i Uppsala med en törnekrona på huvudet. Poetens egen mormor har, berättar han, "sett den här somaliern förut——i Östersund den 1 okt. 1946."

Här dubbelexponeras en äldre svensk och kristen upplevelse av religiös mystik med en nutida mer sammansatt men ändå närbesläktad erfarenhet. Dikten pendlar mellan sakligt konkret beskrivning och mångtydigt symboliska, bokstavligen omöjliga episoder. "Den bleke somaliern" med hans Jesusliknande attribut använder det utdöda orientaliska språket akkadiska och "något sviktar inuti" poeten: "Alltid detta fallande på knä".
Det går inte att entydigt säga vad dessa surrealistiska inslag i för övrigt klara och åskådligt berättande dikter skall "betyda", och det är kanske just det som gör dem så fascinerande och medryckande. Tekniken upprepas i många variationer. Omar kan t ex lägga en rapport om egna märkliga biologiska forskningsresultat på den gula postlådan med adressen: "Till Linné, från Hans apostel". Linné figurerar på flera andra ställen, säkert inte bara för att han råkar fylla 300 år - hans person har uppenbart fängslat Omar, som i en dikt låter honom läsa på arabiska: "Ängshavrerot/ Tibast/ Trolldruva/ Skogsnäva/ Asp/ Hässlebrodd" och i en annan fylla i hällristningar med blandat fornnordiska och orientaliska symboler. Den här fantasifulla och skenbart nyckfulla blandningen av olika tider, världsdelar och verklighetsplan blir ofta mycket suggestiv och spännande.

Mohamed Omar är förmodligen en ytterst välorienterad, tolerant och av sufismen påverkad muslim; till yttermera visso citerar han emellan sina dikter ofta Koranen men också kristna och sekulariserade texter. Till hans förebilder hör, kanske inte så förvånande, målaren Ivan Aguéli och ett par andra svenska konvertiter till islam, och han pekar gärna på gestalter och tankefigurer som förekommer i båda världsreligionerna. Hans sätt att bygga upp dikterna har nog påverkats mest av sådana svenska själsfränder som Ekelöf och Tranströmer, men direkt eller indirekt finns kanske också kopplingar till persisk poesi. I varje fall har Mohamed Omar en egen och personlig röst som känns igen antingen motiven är historiska och orientaliska eller - oftare - hämtade från dagens Uppsala eller Gottsunda. En av de i ytlig mening mest svårbegripliga men ändå mest suggestiva och litterärt verkningsfulla dikterna visar ett ensamt "du" fastspänt i en stol "på en nedsläckt scen", talande till mörkret, kanske efter "Undergången". Här korsas religioner och terrorism, Hitler och Hollywood, på ett sätt som är omöjligt att reda ut men ändå griper tag rejält i läsaren.

Ett tilltalande drag hos Mohamed Omar är att han inte skäms för vare sig sin breda självförvärvade bildning eller för de mer alldagliga sidorna av sin uppväxt och nuvarande familje- och livssituation. En rätt typisk dikt kan handla om hur poeten på skolutflykt hamnar vid en tjärn i skogen och ser en pojke, "kanske en klasskamrat" sakta drunkna i dyn. Enda ögonvittnet till denna händelse (som aldrig hänt) är en fågel som flyger bort, men "sedan den dagen öppnades mina ögon/ så att jag kunde se somalierna?. Man kan läsa in en fläkt av religiös mystik, ett budskap om allmänmänsklig empati eller en lek med undermedvetna och arketypiska känslor - men oavsett vilket man lutar åt är det fin och genomarbetad poesi.
Mohamed Omar
Faraos förbannelse
(Ruin)