"Vem får synas och ta plats?"

Att skapa direktkontakt med betraktaren utan att ta omvägen via en institutionaliserad konstvärld är nämligen just precis vad graffiti och street art i grunden handlar om. Däremot kan man påstå att ett kategoriskt nej, som i nolltoleransens namn likställer alla typer av gatukonst med vandalism, framstår som något begränsat. Lite som en partiledardebatt inför val där debattörerna nöjer sig med att stirra surt på varandra i stället för att diskutera. En övertygande ”nolltoleransare” borde utförligt kunna redogöra för skillnaden mellan en laglig graffitivägg och, säg, en ryttarstaty i brons, och jag har aldrig stött på något som ens kommit i närheten av det.

Nåja, det ovanstående är svårt, för att inte säga borderlineomöjligt, att undvika när det handlar om gatukonst. Vilket egentligen är väldigt underligt. I själva verket har ju gatukonsten redan för ganska länge sedan klivit in som ett frekvent inslag på institutioner inom den kulturella sfären, vilket borde ha avdramatiserat diskussionen, eller åtminstone höjt nivån några snäpp på en skala. Och nej, det är inte att förbehållslöst hylla vandalism och skadegörelse att utgå från att ett samtal om vem som får synas och ta plats i det offentliga är relevant och viktig.

Med utställningen Street smart vill Kulturhuset i Stockholm ta ett pedagogiskt helhetsgrepp om gatukonsten och visa hur ofantligt mycket som faktiskt klumpas samman under paraplybegreppet. Bland de deltagande konstnärerna dominerar svenska och europeiska namn som är stjärnor inom genren, och ett flertal är dessutom etablerade också i den gängse gallerivärlden, som den häftigt omdebatterade Nug, vars våldsamma tunnelbanefilm Territorial pissing fortsätter att väcka starka känslor hos betraktare.

Utställningen går nästan lite långt i sin pedagogiska välvilja, men bjuder samtidigt på en hel del underhållande verk och lyckas onekligen visa bredd.

Med exempel som gulliga schabloner, smygbyggda hus, regnbågsmaskiner, tunnelbanesafaris och ett magnifikt sabotage av CowParade (då Stockholms militanta graffitikonstnärers kidnappade och dekapiterade en plastko) kan man nästan inte gå fel.