Den svenska statspolisen bildas 1933 för att skotten i Ådalen inte ska kunna upprepas. Tio år senare är statspolisen ytterst nära att skapa ett ”lilla” Ådalen när den oprovocerat drar blankt mot en folkmassa i samband med ett nazistmöte vid Gamla Uppsala. Många skadas av sabelhugg, men händelsen, i efterhand känd som påskkravallerna, tystas ner från högsta ort trots att den brutala attacken till och med har fångats på film.
Senare försöker statspolisen lägga skulden på några norska ungdomar. Detta planerade justitiemord förhindras i sista stund av säkerhetstjänsten. De tusentals anonyma Uppsalabor som möts av sabelhugg när de går ut för att protestera mot att Uppsala högar görs till kuliss för våldspropaganda får dock ingen ursäkt, medan nazisterna kommer undan, i många fall till höga poster i stat och politik.
Att frilägga den sanna historien om påskkravallerna har länge sysselsatt arkeologen och författaren Magnus Alkarp. Efter nästan tio års arbete kommer han nu med Fyra dagar i april som bygger vidare på hans avhandling i arkeologi och på pjäsen med samma namn på Uppsala stadsteater förra året. Boken kan valfritt läsas som anklagelseakt, spänningsroman eller samtidsarkeologisk undersökning.
På basis av polisrapporter, utländska arkivfynd och säkerhetstjänstens egna uppteckningar har Alkarp lyckats rekonstruera förloppet i detalj, med personlig ton och mycket tidsfärg. Resultatet är delvis sensationellt. Alkarp kan nämligen visa att kravallerna inte bara var en provokation av hemmanazisterna – de var direkt orkestrerade från Berlin för att göra norrmännen till syndabockar och påverka den svenska opinionen i nazistisk favör.
Våren 1943 befinner sig Sverige i ett farligt läge, när den tyska krigslyckan börjar svänga efter nederlaget vid Stalingrad. Hotet från en invasion är fortfarande är en realitet och det talas om truppsammandragningar vid gränsen. Frågan är vem man kan lita på när allting står och väger. Vem är demokratiskt pålitlig, och vem är nazistsympatisör eller potentiell medlöpare? Vi rör oss här i samma nervösa dimlandskap som Ola Larsmo med sin aktuella roman Förrädare.
Men Alkarp gör det enkelt för läsaren genom att tidigt demaskera aktörerna. De goda krafterna formerar sig kring säkerhetstjänstens rättrådiga operatörer och polismästaren Hans Eriksson i Uppsala.
Statspolisen, landsfogden Åke Pontén och förstås det svenska nazistpartiet, Svensk socialistisk samling, får representera tidens mörker. Bara någon enstaka överraskning återstår därmed till dramats upplösning.
Och det är här jag får problem, inte bara med ett förlorat spänningsmoment. Alkarp har nämligen vanan att teckna sina karaktärer i svart och vitt. Egenskaper som förnuft, empati och civilkurage är genomgående reserverade för den goda sidan. Nazister och deras polisiära medlöpare, med ett viktigt undantag, beskrivs som onda, sinnesförvirrade eller på sin höjd nyttiga träskallar. Den storyn är som tagen direkt ur någon gammal spionthriller.
Att nazister framställs som psykopater, förståndshandikappade och ondskefulla av naturen är förstås inte bara ett exempel på avhumanisering. Det är också ett exempel på farligt underskattande av en motståndare. För inte kan väl alla de nazister som senare gjorde fina karriärer efter kriget ha varit mentalt efterblivna eller psykiskt sjuka? Eller, för att koppla till nuet, inte kan väl alla sverigedemokrater vara ”arbetslösa förlorare” som ”får för lite fitta” (citat Jan Guillou)?
Kanske vill Alkarp lite för mycket med sitt rika material. Att ärerädda säkerhetstjänsten, som ofta fått stå skuld för krigsårens repression, och att upprätta Uppsala - i synnerhet universitetet - från ryktet som nazistfäste är gott nog. Det är här boken har sin styrka. De okända vardagshjältarna som nu får namn för första gången och den starka antinazistiska opinionen i Alkarps hemstad klarar sig bra på egen hand, utan att behöva ta stöd mot nazistiska karikatyrer.