Under de cirka tvåhundra år som den klassiska grekiska diktningen varit föremål för systematisk forskning har litteraturen om den antagit överväldigande dimensioner. Kan det finnas något nytt att tillfoga? En som oförfärat hävdar det är Johan Tralau – anmärkningsvärt nog varken filolog eller litteraturvetare utan docent i statskunskap här i Uppsala. I en alldeles färsk bok ger han sig i kast med ett av de mest omskrivna verken i den klassiska kanon, Sofokles tragedi Antigone. Draksådd – Den grekiska tragedin som politiskt tänkande, är den titel han valt för det som närmast kan kallas en lång essä.
Tralau skriver inte bara en klar och spänstig svenska, han visar sig också tillräckligt hemmastadd i grekiska för att kunna diskutera subtila betydelsenyanser i de texter han behandlar – sannerligen inte illa för en statsvetare! Han rör sig också obesvärat i de senaste decenniernas forskning om dramat. Som inledning till en diskussion av den politiska problematiken i Antigone krävs en kort sammanfattning av dramats innehåll.
Den förre kungen av Thebe, Oidipus, efterlämnade två söner, Eteokles och Polyneikes, som båda har stupat i kampen om makten i riket. Den senare av dem betedde sig förrädiskt genom att anfalla Thebe med stöd av en främmande här. Till straff dekreterar den regerande kung Kreon – i enlighet med gällande lag – att hans lik inte får begravas utan ska ligga öppet och oskylt inom Thebes murar, prisgivet åt asätande fåglar. Polyneikes syster Antigone ser det däremot som sin i gudomlig lag grundade plikt att återbörda broderns lik till alltings ursprung i underjorden. Konflikten mellan Kreon och Antigone utgör dramats huvudhandling och slutar med att hon trotsar den världsliga makten och begraver sin bror för att därefter ta sitt eget liv.
Vem av dem har rätt: Kreon som vill upprätthålla lag och ordning i staten Thebe? Eller Antigone som åberopar en äldre och högre lag? Ett berömt svar ger den tyske filosofen Friedrich Hegel som menar att båda parter har rätt, var och en på sitt sätt. Deras ståndpunkter är motstridiga men lika berättigade. Däri ligger själva tragiken.
Tralau instämmer men går vidare längs två spår. Det ena analyserar respektive ståndpunkts inre konsekvens och logik. Rätt kan bara den ha som inte motsäger sig själv, och det kravet visar sig varken Kreon eller Antigone uppfylla i de repliker där de motiverar sina ställningstaganden. Det sker i dramats dialogpartier, inte i körsångerna vilka speglar stämningar och uppfattningar inom stadens befolkning. Apropå detta påpekar Tralau, med gillande, att dramats utveckling efter Sofokles gick mot färre och kortare körsånger men i gengäld beredde plats för utförlig retorisk-filosofisk debatt i dialogform.
I detta sammanhang skulle man väntat sig en replik till Friedrich Nietzsche som i sin avhandling om den grekiska tragedin skildrar samma utveckling, men inte i likhet med Tralau som ett framsteg utan som en förfallsprocess och ett fjärmande från tragedins livgivande rötter i musisk gestaltning av gammal fruktbarhetskult. Mot det han kallar körens musikalisk-dionysiska anda ställer Nietzsche det logiskt strukturerade talade ordet, som han kallar apollinskt, och hävdar att det är i spänningen mellan dessa båda poler som tragedin når sin konstnärliga storhet. När den apollinska sidan tar överhanden hos Sofokles efterföljare Euripides ser Nietzsche det som uttryck för den anda som besjälar den av honom avskydde ”optimisten” och begreppsanalytikern Sokrates. För Tralau framstår den sokratiska andan däremot som ett stort steg framåt i mänsklighetens utveckling. Där röjer statsvetaren en blind fläck i sin syn på ”poesi” – ett ord han gärna använder vagt och utan engagemang.
Synbarligen utan att känna till Nietzsches resonemang ger Tralau honom på sätt och vis rätt i slutavsnittet i sin essä där han sätter in Antigones krav att få begrava sin döde bror i ett större sammanhang. Hur är det i dagens Sverige? Vem äger den lagliga respektive den moraliska rätten att bestämma över ett lik, till exempel om det lämpar sig för organtransplantation? Och hur självsvåldigt får man arrangera en begravning? I lagtexten talas det om de ”närståendes” vilja och önskningar men utan närmare definition av detta begrepp. Hanteringen av döda kroppar och begravningsriter hör som Tralau påpekar till det uräldsta i alla kända kulturer världen runt.
Samma oklarhet om vad som är rätt och riktigt på detta område vidlåder både dagens svenska lagstiftning och konflikten i Antigone. Och bäst så, menar Tralau: ”På så sätt är oklarheten i lagen inte ett problem, inte en arkaisk rest av en död och glömd värld, utan ett förnuftigt sätt att förhålla sig till en konflikt som inte kan försvinna.”
Detta korta referat ger inte Tralaus framställning full rättvisa, och många led i hans resonemang har av utrymmesskäl förkortats eller utelämnats. Som slutomdöme vill jag säga att det var länge sedan jag läste en bok som kunnigt och utan åthävor berett så stor intellektuell stimulans.