Vem var egentligen Gunnar Ekelöf?

Poet - är det något att vara rädd för? Det beror på vem det gäller. Att Gunnar Ekelöf kunde skrämma dem han kom i kontakt med är omvittnat, men inte på grund av våldsamt beteende, som när Erik Lindegren i beskänkt tillstånd kastade tomma pilsnerflaskor omkring sig. Det som ibland kom Ekelöfs interlokutörer att känna sig ängsliga var hans skarpa och oberäkneliga intellekt. Men allt berodde på vem han för stunden hade att göra med. Han kunde också vara älskvärdheten själv.
Flera olika sidor av denne märklige diktare illustreras i boken Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf, utgiven av det sällskap som bär hans namn. De litterära sällskapen i vårt land är som bekant legio och de rättfärdigar allt efter resurser sin existens genom att ge ut skrifter, helst årligen, till sitt föremåls ära och minne. Det händer att redaktörerna får nöja sig med ganska likgiltiga bidrag, men i det här fallet har de ställt samman ett högst läsvärt antal korta hågkomster av den store; närmare bestämt trettioen stycken, flera av dem för all del publicerade tidigare i olika sammanhang.

Naturligt nog var det mest män som provocerade Ekelöf till blixtrande utfall. Med kvinnor kunde han vara mer avspänd. Den som inleder raden av vittnen är Barbro Alving med en intervju inför skaldens 50-årsdag, Hon börjar utan omsvep med en tuff fråga: "Har du tappat sugen, Gunnar Ekelöf?" Svaret är nej, och det som följer ger sak för sägen. Samtalet hoppar från det ena till det andra och han hänger med. Pacifisten Bang kommer in på krig och får veta att Ekelöf var vapenvägrare, underförstått när det var dags för värnplikt. Nu, trettio år senare, är han inte så säker. En annan fråga gäller hans "Sverigepessimism". Han vidgår åkomman, men med tillägget: "Men om jag varit fransman och bott i Frankrike skulle jag varit än mer pessimistisk." - "Ändå vill du bo i Frankrike?" - "Ja, som utlänning. Jag vill vara utlänning. Jag vill vara turist."

En kvinna av helt annan typ lockar fram helt andra sidor hos honom. I "Minnen från Sigtuna, juli 1957-mars 1968" ger den i Sigtuna bosatta skådespelerskan Inga Landgré glimtar från sitt umgänge med paret Ekelöf. Man får veta en del om hans musikintresse, om hans alkoholism - till exempel hur hans hustru i smyg hällde vatten i hans vin - och om hans sista av förödande cancer märkta tid. Realistiskt, detaljrikt men hela tiden ömsint.
På mindre än en sida sammanfattar Ekelöfs förläggare på Bonniers, Georg Svensson, poetens förhållande till pengar. Svensson förutsätter som bekant att den förmögenhet Ekelöf ärvt efter sin far fondmäklaren utplånades i Kreugerkraschen i början av 1930-talet. Därefter levde han livet igenom på smal marginal. Men han var "minst av allt någon ekonomisk bohem" utan hade ordning på alla konton och papper. Både när det gällde pengar och frågor angående korrektur och liknande var han "matter-of-fact, kemiskt fri från genilater. Anspråkslös och suverän. En syrlig, innerst kärnfrisk människa."

Ett par av bidragen rör Ekelöfs utseende. Peter Mosskin, vars mostrar Nun och Ingrid i tur och ordning var gifta med skalden, talar om hans ben: "långa, inte alltför stadiga och inneslöts oftast av golfbyxor." Ett ungdomsporträtt tecknas av Bertil Malmberg: "något av en efeb då han läste sina dikter hos Karl Otto Bonnier, lutad mot flygeln som en bruten Narciss." Många år senare fascinerades Malmberg av hans äggformade huvud med hög kal panna: som en Marsmänniska.
Det Malmberg framför allt fäste sig vid var Ekelöfs ensamhet, den utöver det vanliga begåvade särlingens ensamhet som kunde omge honom som en aura. Det hindrar inte att flera av minnesskriftens trettioen bidragsgivare betygar sin vänskap för honom. I vad mån den var ömsesidig vågade somliga nog inte fråga sig.

Vem var egentligen Gunnar Ekelöf?

Sveriges största 1900-talspoet var en både ensam och älskad man, konstaterar Staffan Bergsten efter att ha läst Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf.