Vem var Stieg Larsson?

"Någon med svalare idrottsintresse har jag aldrig mött" "Den arbetslust, kraft och energi som han hade har jag aldrig sett hos någon annan människa" "Sällan hade jag träffat någon som brann så övertygande för demokrati och alla människors lika värde" "Men den drivkraft Stieg hade när han skrev, den kommer jag nog aldrig att få se maken till igen".
Om man får tro Kurdo Baksi, så var Stieg Larssons egenskaper - var och en av dem - så tydligt utmejslade och fullständigt unika, att ingen som vare sig för eller senare korsat Baksis väg kan mäta sig med dem. Det Stieg Larsson var, det var han mest av alla. Verkar det troligt? Mjä, kanske inte. Men så är det också en djupt subjektiv skildring av Larsson som Baksi ger i Min vän Stieg Larsson.

Boken har i ett par veckor redan, alltså långt innan utgivningsdagen (som är i dag), varit föremål för debatt i pressen. Förutom att det har spekulerats kring om det verkligen var Stieg Larsson själv som skrev Millenniumtrilogin, så har också kritik riktats mot Baksi för att han beskriver Larsson som en rätt medioker skribent och för att han använde tvivelaktiga journalistiska metoder, inte minst under sin tid på TT.

Det vilar något lite ironiskt över det faktum att Baksis bok fått uppmärksamhet för de spår av kritik mot Larsson som går att finna i den, när den till lejonparten är så panegyrisk. Efterordet inleds med meningen "Det här är ingen hyllning till en vän", och så snopen som jag kände mig när jag nådde fram till den var det längesen jag gjorde. Vad var det då jag hade läst? I vilket ljus skulle jag i stället ha läst alla lovord och all den kärlek och beundran som sipprade fram både på och mellan raderna?
Självklart har Baksi skrivit en hyllningsbok till sin vän Stieg Larsson, och varför skulle han inte kunna göra det? Problemet är att han förmodligen inte vill vara en sådan som skriver förbehållslösa hyllningar till bortgångna vänner. Det här dilemmat gör Min vän Stieg Larsson till en märklig bok. Inte bara verkar den hafsigt hopskriven - här blir det också lite besvärligt att Baksi har invändningar mot Larssons kvaliteter som skribent - det är också svårt att över huvud taget förstå hur vitsen med den.

Kurdo Baksi ger inget fullödigt porträtt av Stieg Larsson, jag är faktiskt förvånad att så få av kunskaperna kring Larssons (yrkes) liv, känns nya. Baksi har valt att lyfta fram valda delar av Stieg Larssons person och gärning - ingen sov så lite som han, ingen rökte så mycket och ingen drack så mycket kaffe - vilket oftast innebär nedslag i hans kamp mot rasism, nazism och andra typer av strukturella orättvisor. (Ibland tangerar vördnaden för vännen det huvudlösa, som i påståendet att det nog inte finns många som vet mer om kvinnoförtryck och dess konsekvenser än Stieg Larsson. Det får man nog förmoda att det gör.) Men jag får inte fatt i vem Stieg Larsson egentligen var, och inte heller får jag något grepp om hur livet efter honom gestaltar sig för hans nära. Baksi skulle ha kunnat skriva en bok om Stieg Larsson - en riktig, gedigen, genomarbetad biografi - men han skulle också ha kunnat skriva en bok om sin egen sorg efter densamme, varit ännu mer subjektiv, utgått från sin egen berättelse. Nu är den ett svårdefinierat mellanting.

Jag tycker inte att det är absolut nödvändigt att låta Stieg Larsson vara i fred, som Ann Heberlein menade i sin recension av Baksis bok i Sydsvenskan (22/1), han har tvivelsutan blivit ett fenomen efter sin död och som sådant blir man oundvikligen omskriven. Men det är sant att Baksi är generös med detaljer ur ett privatliv som Stieg Larsson förmodligen ville behålla just privat. Jag får lite ont i magen av de här detaljerna eller om man ska kalla dem avslöjanden, inte för vad de faktiskt innehåller utan för vad de maskerar, nämligen att Stieg Larsson inte verkar ha varit någon särdeles nära vän trots allt.

Förutom att han beskrivs som svår att samarbeta med (han ville göra allt efter eget huvud), så verkar han också vara en av de där människorna som inte släpper någon nära inpå livet, som får förtroenden att verka stora i stunden, och sen upptäcker man att man egentligen inte vet något om dem. "En gång sa han i förtroende att om det var någon han beundrade så var det hans morfar Severin Boström", skriver Baksi och sätter så fingret på just den smärtpunkten. Ett sådant "förtroende" avslöjar att Stieg Larsson inte var direkt frikostig med sitt, inte ens med dem som han betraktade som nära vänner. Om Baksi hade vågat gräva djupare i den obalans i vänskapen som vibrerar mellan raderna, då hade han kunnat skriva en riktigt angelägen bok - viktig och allmängiltig långt bortom berättelsen om antirasisten som blev en deckarsuccé.

Vem var Stieg Larsson?

Kurdo Baksi har skrivit en djupt subjektiv skildring av sin vän Stieg Larsson. En märklig bok, anser Therese Eriksson. Det är svårt att över huvud taget förstå vitsen med den.