Vemod, tango och finskt elände

Livet är hårt men underhållande. Sentensen finns någonstans i det som skrivits om och av de filmande finska bröderna, Mika och Aki Kaurismäki. Av de två brukar den senare anses som den mest framgångsrike. Det är lite paradoxalt eftersom Mika är den enda av de två som genomgått någon form av filmutbildning medan Aki är mer eller mindre självlärd. Det är nog också så att det är hans filmer som blivit mest uppmärksammade och han har nu ägnats en intervjubok av den finske filmvetaren Peter von Bagh. Det blir ett långt, respektlöst och lite vindlande samtal där referenserna till andra filmskapare står tätt. Något som tyder på en omfattande kunskap om hela filmhistorien och man undrar hur många svenska regissörer som besitter någon sådan. Kanske en förklaring till den relativa fantasilöshet som utmärker många nya svenska filmer.

Det framgår med all tydlighet att livets skola heller inte är någon dålig utbildning för en blivande filmare. Förutom att försörja sig på allehanda jobb, som i sig enligt honom själv gav mängder av uppslag för det senare filmandet, var den unge Aki en stor filmkonsument och där delar han erfarenhet med många andra framstående filmskapare.

Liksom här i Sverige var filmutbudet när han växte upp på många sätt rikare än vad det kanske är nu. Även om visningskanalerna blivit oändligt fler så kan utbudet ändå kännas ensartat, inte minst på biograferna, detsamma och längtar man efter det annorlunda får man söka sig till tv-kanalernas sena nattimmar. Då kunde man se filmer av Godard och annat på biograferna och film är som bekant bäst på bio.

Aki Kaurismäki poängterar även en annan skillnad vad gäller själva biografkulturen. Då fanns det biografer utspridda över det hela Helsingfors och man åkte långt ut i förorterna till dessa ålderdomliga inrättningar och själva resandet i sig innebar ett sorts magi som blivit ett återkommande motiv också i Akis filmer. Numera finns nästan bara popcornpalatsen i city kvar och de har knappast samma magiska lockelse.

Det är utan tvekan så att fransk filmkultur haft stor betydelse för Aki Kaurismäki. Jean Luc Godard som var något av den förste postmodernisten inom filmen lyser igenom här och där och brödernas första filmbolag Villealfa är en förvrängning av titeln på en av Godards filmer, Alfaville. Mer inflytande tycks dock en annan fransk filmare ha haft, Robert Bresson, på den den närmast minimalistiska skådespelarstil som utmärker en typisk Kaurismäkifilm. Bresson betraktade alltid skådespelarna mer som modeller och teatraliskt agerande var bannlyst i hans verk. Samma stil finns också hos Kaurimäkis personager, vilket ytterligare förstärks av den ordknappa dialogen, som är något som ofta tillkommer först i samband med inspelningen. Kanske bidrar också den lite improvisatoriska inspelningstekniken till att hans filmer ser ut som de gör.

Självfallet spelar det finska en stor roll för hans filmer. Det ligger så att säga i botten och i hans verk flödar den vemodiga finska tangon, helst framförd av nationalidolen Olavi Virta, eller så finns referenser till inhemska filmskapare som melodramens mästare Teuvo Tulio för Kaurismäkis filmer bygger mer eller mindre helt på denna konstform. Han har också mycket att säga om Finlands plats i Europa på gränsen mellan väst och det slaviska och det man skulle kunna kalla det finska mindervärdeskomplexet gentemot omvärlden. Han är även starkt kritisk mot EU och försöken att så att säga göra Finland till en integrerad del av den globala ekonomin - något som slår igenom i många av hans filmer som ofta handlar om hur detta påverkar hans figurer som för en hård kamp mot ett ofta oblitt öde. Slumpen är ett ofta förekommande element i hans filmer.

Att det handlar om ett hårt liv i hans filmer råder det ingen tvekan om. Alla huvudpersoner och de flesta miljöer återfinns på samhällets botten, bland de utslagna i anonyma stadsmiljöer. Det är dock människor som likt alla andra har drömmar om något bättre och man försöker på olika sätt nå till något bättre men försöken till utbytning stannar dock oftast vid besvikelse. Man hamnar i flera filmer bildligen och bokstavligen vid havsstranden men till skillnad från många andra filmer på samma tema innebär inte detta någon befrielse utan i bästa fall att man står kvar på ruta noll.
Ändå kan man urskilja strimmor av ljus i det mörkaste av elände. Det finns en ofta mer eller mindre uttalad humor eller komik i detta, där han arbetar lite i traditionen från Alexis Kivi. Man kan säga att det kan vara så nattsvart att det hela vänds i det motsatta. I slutändan kan också de mest hopplöst utslagna människor finna något gemensamt med någon annan olycksbroder eller syster.

Vemod, tango och finskt elände

Livets skola har varit en god skola för Aki Kaurismäki, konstaterar Per Olov Qvist efter att ha läst Peter von Baghs bok om hans filmkonst.