Anslaget i Martina Moliis-Mellbergs debutdiktsamling ”A” drar mot det oemotståndliga. Redan hoppet från titelns försiktiga eller oundvikliga ”a” – alfabetets försynta inledning – till det väldiga omfång samlingens tre sviter griper vibrerar av stora anspråk. ”Ad undas” famnar havet. ”Alfa Cassiopeja” gräver ner sig i den heta öknens extrema representation av land. Och avslutande ”Atlas” grabbar tag i jordklotet självt. Från a till ö i rekordfart.
Också temat i samlingens första del är modigt på gränsen till dumdristigt. I ”Ad Undas” ger sig Martina Moliis-Mellberg i närkamp med den franska oceanografen Jacques-Yves Cousteau på väg mot ett sammanbrott. Den legendariska Cousteau fick förnyad aktualitet, när Bill Murray porträtterade honom (som Steve Zissou) i Wes Andersons” Life Aquatic” för ungefär tio år sedan. Moliis-Mellberg arbetar också med filmkritik och vet naturligtvis att den deppiga Cousteau hon, läsandes en biografi över Edith Piaf, låter möta läsaren i samlingens första rader genast gjuter sidorna i Andersons estetiskt kontrollerade och färgrika bildspråk. ”Han borde vara lycklig, men det är han inte.”, skriver Moliis-Mellberg och läsaren kan nästan höra den brasilianska sångaren Seu Jorges portugisiska tolkningar av David Bowie, som gjorde filmens soundtrack ovanligt minnesvärt. Men det tar inte många sidor innan Moliis-Mellbergs föredömligt enkla språk frigör sig från Anderson och hittar en alldeles egen Cousteau.
Vi vet att det är en undergångsvandring redan från start. Cousteau ser tillbaka på ett liv med valar och småfisk och av någon anledning har han slutat vissla. Han har varit långt nere i djupen, men har ändå inte nått ända fram. Han kan inte förlikas med att han hela tiden måste stiga upp ur den dämpade skönheten i det blå. ”Det är inte bara tystnaden, det är vattnet i sig. Hur det lägger sig runt kroppen, hur det är något att luta sig emot.” Det suger het enkelt att vara ett landdjur. Och kanske finns det en lösning:
”De sju gälspringorna är av störst intresse. De får
vattnet att forsa ut igen. De som möjliggör andning.
Han har undersökt dem noga, ritat av och tagit prover.
Han har rört dem. Blundat och tryckt halsen mot dem.”
Cousteau närstuderar en ruttnande tigerhaj och är fast besluten om att smälta samman med sitt objekt. ”Ad Undas” blir en morbid färd genom besatthet och bokstavligt världstillvänd men dysfunktionell eskapism. Moliis-Mellberg är hela tiden kontrollerad och lyckas dessutom vara rolig utan att det urartar.
”Alfa Cassiopeja” bjuder på en hetsig roadmovie genom öknen som mest av allt liknar en mer feministiskt stringent och dystopiskt cyberpunkig version av Virginie Despentes våldsamma ”Baise-moi” (2000), medan avslutande ”Atlas” låter den lidande titanen med sitt meningslösa värv likna en författare som besatt försöker skriva fram en verklighet som redan finns:
"det var nästan ditt men ändå inte. det kändes som påhittat/och kletade i din mun redan från början. språket./så trivialt och ändå så avgörande där i nyanserna.”
Martina Moliis-Mellbergs prosalyriska strofer är reflekterade och kliniskt befriade från tillkämpade metaforer. ”A” är en delikat och mogen debut. Det ska bli ett nöje att se hur Moliis-Mellberg betar av resten av alfabetets bokstäver.