Vid liv och levande

Det sägs ibland att de bästa poeterna är de som är döda. Men det bästa med Bengt Emil Johnson är att han lever. Det har han också själv konstaterat när en journalist i DN På stan 2006 skrev att han var död. Döden är överskattad, visst brukar den skapa en del uppmärksamhet kring författarskap men vad är det mot den levande konstnärens pågående process som fortfarande producerar text och överraskar.

Johnsson tillhörde, för 40 år sedan, en grupp som brukar kallas för konkretisterna. Diktsamlingen Essäer om Bror Barsk och andra dikter (1964) har jag ofta återkommit till - mest som ett bildkonstverk. I samlingen blir skrivmaskinens bokstäver till typdrag i en svartvit teckning. Mer konkret användning av språk kan man knappast tänka sig. Dikterna kan inte läsas på ett konventionellt sätt, med undantag för vissa meningar. Det hela skapar tankar kring språk och betydelse.

Torgny Lindgren har berättat att han, Erik Beckman och P O Sundman hade en liten klubb som satt och hatade metaforer och var helt överens om att de borde avskaffas. I den klubben platsar Bengt Emil Johnsson, åtminstone när metaforen blir så urvattnad som när Pär Lagerqvist i dikten Nu löser solen sitt blonda hår går på med hår som bild för solstrålar i fem strofer - ett berömt hatexempel på Beckmans konto.
Det som står överst på Johnsons agenda är fåglar och natur. Det går att se en utveckling mot en slags enkelhet i hans författarskap. På senare år är hans dikter vardagligt berättande och ofta finns det en sällsam och underfundig humor. Det kommer tydligt fram i diktsviten Angående poemen i den nya samlingen. Här är dikterna ämnet: "Egentligen är de alla / fragmentiserade och krypterade / versioner av vulgära visor." I en annan dikt skriver han "Dom kravlade /som kackerlackor över / sovrumsgolvet. / En del hann jag inte / stampa på." i en tredje: "När vi går ut är det dom / som bestämmer riktningen."
Det finns en sida av Johnsons poesi som värjer sig mot privatpsykologi och gestaltandet av känslor. I en dikt som skulle kunna ses som en replik till den diktning som sitter med ångest i dödens väntrum på åldrandets höst skriver poeten. "Varför oroa sig, / vi är ju snart framme. / Här skulle något ha stått, / något viktigt som glömdes./ Men löv, himmelsglimtar/och en del annat kom emellan. / Därmed kan allt som heter ånger / dra åt helvete." Uppfriskande, eller hur.

Titlarna och undertitlarna på Johnsons böcker säger mycket om vilken typ av dikt han skriver. Vad sägs om Bland orrar och kor, Medan sedan - Textblock komponerade och arrangerade av Bengt Emil Johnson, För resten - improviserade dikter o dyl. Det är så okomplicerat och jordnära diktandet är förvaltat av denne poet från Saxdalen i södra Dalarna.

Vid liv och levande

Bengt Emil Johnson fortsätter att vara en jordbunden poet. Magnus Dahlerus har läst den uppfriskande ny samling.